Musikalvecka: Nine (2009)

Om Federico Fellinis 8½ tyckte jag inte. Möjligen kan man undra om jag är lagd åt det masochistiska hållet eftersom jag får för mig att det skulle kunna vara en idé att se en musikal som baseras på filmen. Inte nödvändigtvis en bra idé, men är det musikaler som gäller så är det.

Nine var en film som trots strödda Oscarsnomineringar, regi av Chicago-regissören Rob Marshall och en rollista to die for försvann förvånansvärt snabbt från biorepertoaren. Möjligen ger ett medelbetyg på IMDb på 5,9 och nesliga 30% ”fresh” på Rotten Tomatoes en aning om varför.

Vad jag inte visste var att Nine faktiskt hade varit en ”riktig” musikal innan den återupplivades på vita duken. Redan 1982 sattes den upp på Broadway, då med Raul Julia som den kretivitetsimpotente Guido Contini. Även Antonio Banderas har äntrat musikaltiljorna som Guido och blev kanske lite sur över att inte bli tillfrågad. Från början var tanken tydligen att Javier Bardem (finns det verkligen inga tillräckligt heta italienska skådisar att tillgå?) skulle spela regissören av filmen i filmen, men i slutänden står vi alltså här med Daniel Day-Lewis istället.

Den ultraseriösa (och, skulle somliga säga, ultratriste) skådisen är kanske inte den förste man tänker på i kombination med genren ”musikal”. Som sång- och dansman är Day-Lewis förvånansvärt kompetent och jag känner mig lite tveksam inför huruvida man ska skylla på honom eller något annat för att Nine inte funkar särskilt bra.

Som vanligt är det sannolikt en kombination av faktorer som kapar filmens olika kattliv med samma effektivitet som en nyslipad lie. Den milt sagt förvirrande 8½ har renodlats till att primärt hålla sig till ramhistorien om den oförliknelige regissören Guido Contini som efter ett okänt antal firade filmer klämt ur sig ett par mindre smickrande floppar och nu har kreativitetsproblem av guds nåde med sin senaste produktion.

Han gör tappra försök att hålla producent, kostymör och leading lady Claudia Jenssen stången medan han förgäves försöker komma på något ”profound” att säga. Samtidigt bollar han älskarinnan Carla och hustrun Luisa utan att finna äkta avlastning hos någon av dem (eller de hos honom heller för den delen).

Ett par mindre flashbacks från originalet har behållits men det är aldrig någon tveksamhet om när Nine befinner sig i Guidos reella 1965 och när filmen svävar iväg till exempelvis barndomsminnena av den lockande Saraghina. Istället har mycket av 8½s ambivalens och febriga symbolik ersatts av de erfoderliga musikalnumren som alla mycket tydligt hänger ihop med vad som pågår rent handlings- eller känslomässigt för tillfället. På ytan känner vi igen 8½, men jag är inte övertygad om att Fellini varit nöjd över bristen på känslor och stämning.

Och i denna renodling blir det tyvärr smärtsamt tydligt att historien om det egocentrerade Manliga Geniet med klara skitstöveltendenser egentligen inte är särskilt intressant till att börja med. Ett klart underbetyg torde vara att man inte ens blir särskilt upprörd över skitstöveltendenserna. Trots att Daniel Day-Lewis sjunger så lilla hjärtat kan brista (är detta månne hans mest beiga film någonsin?) får han nöja sig med att i princip skänka bort showen under ett fåtal tillfällen till sina medspelerskor: Penelope Cruz som Carla och Marion Cotillard som Luisa.

Nicole Kidman som Clauda Jenssen gör en betydligt mindre minnesvärd insats och jag kan förstå att Catherine Zeta-Jones hoppade av spektaklet när hon förvägrades mer screen time. Men med tanke på att Nicole Kidman just fött barn var hon kanske fullt nöjd med att ta det lite lugnt.

Själva soundtracket (eller vad det nu heter när det är musikaler som gäller) av kompositören Maury Yeaston är oväntat lättlyssnat och rätt trevligt på egna ben men därmed heller inget som utmanar i någon särskilt utsträckning. Många av musikalnumren är välkomponerade men förhållandevis klippintensiva. Månne ett utslag av att man mestadels jobbar med skådisar som inte är sång- och dansproffs? Bäst bland massnumren är utan konkurrens Fergies ”Be Italian”, tätt följd av Kate Hudsons 60-talsstilkåta ”Cinema Italiano”.

Men ett par schyssta nummer kan inte rädda en produktion som uppammar så lite känslor som Nine. På ett sätt hade det nästan varit en vinst om den hade kunna återskapa den frustration jag kände inför originalet. Å andra sidan var det skönt att inte känna sig på gränsen till hjänblödning under nästan två timmar.

Inte heller Fiffi blev särdeles imponerad av Dannys sång- och dansprestationer. Däremot tror jag Filmitch har satsat på en betydligt mer underhållande produktion idag.