SerpicoI tisdags handlade det om brasiliansk poliskorruption, men poliskårer världen över är kanske inte så olika som man skulle kunna tro.

Frank Serpico ville aldrig vara något annat än polis i New York. Dagen när han examinerades från polisakademin (efter en tur till Korea) var den stoltaste i hans liv. Men den smutstiga polisvardagen tränger sig snabbt på den nyutbildade gröngölingen.

Det börjar lite försiktigt med gratis mat på den lokala kvarterskrogen i utbyte mot att lagens långa arm tittar åt andra hållet när ägaren dubbelparkerar vid behov. Sedan följer allt slag i slag: lata kollegor, fyrkantigt upprätthållande av procedurer och försök att roffa åt sig äran från nyutbildade gröngölingar.

Men Frank Serpico är en lite annorlunda polis och inte bara för att han tycks vara ovanligt ambitiös. Han läser extrakurser i litteratur och har inga problem att smälta in bland den balettdansande flickvännens kulturella vänner. Inte för att kulturintresse ger honom några extrapoäng bland kollegorna, men det som verkligen stör dem är snarare hans ambition och hederlighet.

Frank lär sig snart att integritet, ärlighet och medkänsla bara var vackra ord från polisakademins teori. Hans vägran att ta del av de mutpengar som samlas upp i vartenda polisdistrikt gör honom höggradigt misstänkt i kollegornas ögon och försöken att berätta om korruptionen för sina närmaste befäl faller på rakt på hälleberget. Poliskårens rykte måste till varje pris bevaras.

Serpico är en flashbackfilm – vårt första möte med den omutbare polisen är när han skjuten tas in på ett rörigt akutintag. Av alla telefonsamtal som följer på dådet, både bland polis och press, förstår man att detta är en attack som uppmärksammas. Men hur kom Frank Serpico att hamna i den här knipan?

Filmen berättar sin historia på ett för mig lite ovant sätt och jag vet inte om det beror på Sidney Lumet eller tidsandan. Vi får inte så mycket en sammanhängande historia om Frank Serpicos krokiga navigering genom det mutträsk som är NYPD, som ögonblicksbilder från hans olika posteringar.

Från första stund står det klart att denne man är en udda fågel i sammanhanget. Han är alltid lite utanför, antingen på grund av sina kulturella intressen, sin ambition att faktiskt göra ett bra jobb som polis eller sin motvilja att ta emot de kutyma beskyddarpengarna från distriktens småskurkar. Och jag kan inte riktigt bestämma mig för om de här olika bilderna ger mig en uppfattning om vad han är för typ av man eller inte. Nyanserad person eller bara Omutbar?

Jag har också lite svårt att avgöra om Al Pacino gör sitt livs rollprestation i den meningen att han spelar en trovärdig karaktär eller i den meningen att han här lägger grunden till i princip varenda karaktär han gjort sedan dess. Han börjar förvisso nog så nedtonat, men allt eftersom pressen på Frank Serpico ökar från både kollegor, polisbefäl och åklagare blir han allt mer som den Al Pacino vi all know and love: frustrerad, irriterad, aggressiv och hetsig.

Som vanligt med den här typen av klassiska filmer som har ett par år på nacken känner jag mig lite osäker på om jag kanske bara upplever den orättvist anakronistiskt. Jag kan inte tillräckligt mycket om genren polisfilm för att veta om detta är alla polisfilmers moder. Bortsett från det ovana tempot tycker jag nämligen att jag har sett det mesta förut, på andra håll, både som sagt från Al Pacino själv och filmer som L.A. Confidential, Training Day, Dark Blue eller varför inte The Raid.

Serpico är intressant, realistisk och välspelad, men jag blir aldrig riktigt indragen i dess historia.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser