Hell Baby (2013)

Jack och Vanessa väntar tvillingar, vilket inte hindrar dem från att köpa det charmiga Maison de Sang, beläget i New Orleans lite ruffigare delar. ”Charmig” betyder på mäklarspråk ”i behov av avsevärd renovering (och övermålning av MS-13-taggar)” och varken Vanessa eller Jack kan tydligen franska eftersom grannen F’resnel glatt informerar dem om att husets namn betyder typ ”Blodshuset”. Men han försäkrar samtidigt att det var läääänge sedan någon de facto blev mördad i huset. Säkert en månad, minst.

Vanessa och Jack kämpar på men något lurt är på gång. Plötsligt börjar den unga kvinnan, trots sin grossess, röka som en borstbindare och pimpla vin som en 50-årig gräsänka. För att snart gå över till hårdare varor som thinner. Samtidigt smyger polisen runt knuten på jakt efter den åldriga Mrs. Nussbaum, vilket gör Jack lite nervös med tanke på vad han (på Vanessas uttryckliga uppmaning) har grävt ned i trädgården.

När Vanessa övergår till att spotta ur sig profaniteter med djup basröst är det kanske tur att det i staden också finns två stycken utredande katolska präster, utsända från Vatikanen.

Hell Baby är en film som inte tar sig själv på särskilt stort allvar och på det kan man som bekant komma oväntat långt. Regissör, manusförfattare, producent och skådespelaren Robert Ben Garant har bland annat jobbat med serien (och filmen) Reno 911! och därifrån plockat med sig Thomas Lennon, vilken spelar en av prästerna. Överhuvudtaget är rollistan fullsmockad med komiker från alla möjliga olika håll, inte minst från kabelkanalen Adult Swim. Den mest ”straighta” skådisen torde vara Leslie Bibb som spelar Vanessa, men även hon har vässat humortänderna i bland annat Talladega Nights.

Skådespelarmässigt finns alltså inte så mycket att invända, däremot är stilen på filmen mer lågbudget med halvtaskiga effekter och TV-känsla på fotot. Och det hade väl kunnat vara helt ok, för det är den typen av film. Men trots att det bevisligen finns en löpande historia, blir ändå framställningen mer av en räcka separata sketcher som leder fram till den stora upplösningen. Var för sig är det många av bitarna som faktiskt är till och med mycket roliga, men helhetsintrycket blir för splittrat och lite amatörmässigt. Eftersom Hell Baby i mångt och mycket är en spoof-film ligger det exempelvis nära till hands att jämföra med Tucker & Dale vs. Evil, där den senare lyckades betydligt bättre med att skapa en långfilm.