alt. titel: Ringaren i Notre Dame

The Hunchback of Notre Dame 1996Alla som inte spenderat de senaste fyrtio åren i en formidabelt filmtät garderob torde vara bekanta med det faktum att Disney varje år släpper en ny ”klassiker”. De rent filosofiska implikationerna av hur en film kan vara en ”klassiker” i i princip samma sekund som den påbörjats kan vi diskutera en annan gång.

Trots att Wikipedia försäkrar mig om att The Hunchback… fick ett bra mottagande när den släpptes 1996 (de har uppenbarligen inte koll på VK:s recensioner) kan jag ändå inte låta bli att se den som en del i en nedgång. En nedgång som följde förvånansvärt snabbt på den nytändning som skedde i och med filmer som The Little Mermaid, Beauty and the Beast och The Lion King. Efter mitten av 90-talet har studions egna produktioner varit ganska svajiga, med allt från rätt usla Tarzan till den betydligt mer hyllade Brave.

Disneys omtag på Victor Hugos roman var alltså 1996 års klassiker. Fast snarare är filmen ett omtag på den likaledes klassiska versionen från 1939. Vi får nämligen med en gång veta att den onde justitieministern Frollo har bestämt sig för att utrota all ”gypsy vermin” men att han i och med detta värv får den deformerade Quasimodo på halsen. (Och som en fullkomligt onödig och helt felaktig upplysning anges det dessutom att Quasimodo skulle betyda ”half formed”.)

Tjugo år senare har Frollo gjort ett bra jobb med att skrämma Quasimodo ordentligt för alla andra människor genom att hävda att de ändå skulle avsky hans hiskeliga utseende. Ringaren tröstar sig med att Emillikt (fast med en något större snickerboa) snida träversioner av de byggnader och personer han kan se från sitt klocktorn och prata med de tre statyerna Victor, Hugo och Laverne (Levande? Eller finns de bara i i Quasimodos fantasi? Lite osäkert där).

Efter uppstarten i och med den numera rätt välbekanta ”Festival of fools” återser vi dramat mellan Quasimodo, Esmeralda, Frollo och Phoebus (1939 års stjärnögde poet Gringoire är alltså dissad till förmån för en tjusig soldat).

Katedralen och karaktärerna finns förvisso där och det är i miljön som Disney ändå plockar en del pluspoäng. Även om Notre Dame aldrig blir lika imposant som i de tidigare ickeanimerade versionerna får man åtminstone ibland till den där hisnande känslan med häftiga kameraåkningar och fantastiska färger. Annars är det inte mycket man känner igen från originalhistorien. Frollo är helt klart bara en tecknad version av Sir Cedric Hardwicke från 1939 men lite för bister, bitter och läskig för att bli en riktigt bra Disneyskurk. All likhet med Hugos Priest Gone Wild är för länge sedan borta, Gud förbjude att en amerikansk (barn)film skulle kritisera religion. Någon putslustig sidekick har han inte heller blivit utrustad med och Tony Jays röst var rätt anonym för min del.

Phoebus är förändrad till oigenkännlighet. Här har vi enbart den höviske friaren från stumfilmen, han är inte det minsta slemmig utan enbart omtänksam, god och givetvis också väldigt modig. En tvättäkta Disneyhjälte med andra ord. Däremot höll jag på att skratta ihjäl mig när jag förstod att det var Kevin Kline som gjorde rösten eftersom jag ju tyckte att Norman Kerrys Phoebus från 1923 var KK upp i dagen.

Esmeralda sticker (yay, jag är konsekvent med mitt 18 år yngre tyckande) inte på något avsevärt sätt av från det stora flertalet sentida Disneyhjätinnor (Pocahontas, Belle eller Jane Porter) och blir lite tråkig kan jag tycka. Hennes tonsatta bön för att rädda sitt förföljda folk (”God help the outcasts”) satt jag mest och gäspade mig igenom. Demi Moores röst gör varken till eller från.

Däremot upplever jag att detta är den version (inklusive romanen) där man tydligast sätter likhetstecken mellan det utanförskap som upplevs av zigenarna och Quasimodo. Här tillåts puckelryggen och Esmeralda hitta en betydligt stadigare gemensam bas än tidigare. Det handlar dock enbart om ett känslomässigt och kulturellt utanförskap. Klassperspektiv och trasproletariat ansågs antagligen vara lite väl svårtsmält för Disneys målgrupp. Möjligheterna för Esmeralda att identifiera sig med ringaren hjälps naturligtvis upp av att man har gjort Quasimodo till en ännu snällare Laughtonversion som dessutom inte är det minsta döv. Hans träfigurer bevisar att han är både kreativ och känslig.

Men därmed kommer man också obevekligt in på det kanske största problemet med den här filmen, eller snarare med den här historien. Hugo gav oss en tvättäkta tragedi, vilket filmen gör sitt bästa för att trasha riktigt ordentligt, framförallt när det gäller slutet. Emellertid kan man aldrig komma ifrån det faktum att Quasimodo finns kvar där i slutänden, ensam, och därmed blir smaken av det “lyckliga” slutet minst sagt fadd i munnen (yay igen!).

Disneys moralkakor har ju alltid bestått av välbekanta ingredienser som att om man är uppriktig och lojal mot sig själv får man till slut lön för mödan, oftast i form av en bättre hälft. Simba och Nala, Robin Hood och Marian, Lady och Lufsen. Här hjälps det dock inte hur modig och hjälpsam Quasimodo än är, det står från början helt klart att han bara är en deformerad motsvarighet till den klassiska bögkompisen som får ta emot alla förtroenden men ingen kärlek. Ty den sparas till straighta och guldlockiga soldater vid namn Phoebus.

Man skulle här också kunna dra parallellen till Beauty and the Beast. Belle skänker förvisso sin kärlek till Monstret men hans (eller hennes, beroende på hur man ser det) belöning blir följdriktigt också att då förvandlas till Prins Adam. Även våra kära träskmonster Shrek och Fiona vet vad som gäller, antingen är bägge snygga eller också är bägge fula. Lika barn leka bäst, thank you very much! Disney försöker i The Hunchback… rädda ansiktet genom att ge ringaren folkets kärlek men jag tror jag vet vad Quasimodo skulle ha föredragit om han hade fått chans att välja.

star_full 2star_full 2

Annonser