alt. titel: Ringaren i Notre-Dame

Publicerad i Västerbottens Kuriren i november 1996.

The Hunchback of Notre Dame 1996Quasimodo bor i klocktornet till katedralen Notre-Dame i Paris men han rör sig aldrig i staden. Hans herre, Claude Frollo, har sagt att det är en grym och hård plats. Ett år under narrarnas festival kan Quasimodo inte längre hålla sig borta. Han vill så gärna se allt det festliga och delta i det, men han hade inte räknat med att vinna titeln som narranas konung. Folk skrattar åt honom när de upptäcker att hans grimas inte är någon mask och den ende som står upp för honom är zigeneskan Esmeralda. Han räddar henne i sin tur nä hon är fångad i kyrkan och de två blir vänner. Frollo har emellertid blivit besatt av Esmeralda och beordrar kapten Phoebus att bränna ned staden för att hitta henne.

Efter att ha sett Disneys senaste storfilm är jag övertygad om att Victor Hugo inte bara vrider sig i sin grav, han dansar troligen macarena. Förvisso har man döpt två av Qiuasimodos stenfigursvänner till Victor och Hugo men det hjälps inte när man har gjort om detta mästerverk till ett ”festligt äventyr”. Ringaren har blivit en putslustig solskenshistoria och när den inte är det är den antingen alldeles för hemsk eller sötsliskigt romantisk för att barn troligen skall kunna uppskatta den. Antagligen är det våldet som har renderat åldersgränsen på 7 år, men var det inte så att Disney gjorde barnfilmer?

Förvisso ett utmärkt försök att säga att man duger som man är, men som alltid skrivs det på publikens näsa. Antar man att barn är idioter? De om några vet väl hur svårt det kan vara att passa in. Dessutom är Qasimodo bara god nog att vara vän med Esmeralda, hon blir givetvis förälskad i den blonde och reslige Phoebus. Denna eldiga kvinna som förresten äger en slående likhet med Disneys tidigare kvinnliga hjältar som kommit till för att tillfredsställa tidsandan, Jasmine och Pocahontas. Gemensamt har de det enastående faktum att ingen av dem har en näsa när man ser dem framifrån, bara näsborrar. Dessa kvinnliga hjältar är bara en av de anakronismer som kan skymtas när man har försökt att anpassa filmen till nutida förhållanden eftersom det tydligen antas att barn skulle bli uttråkade av en allt för trogen tolkning. Musiken dundrar ibland på med Dies Irae och Kyrie Eleison, men andra gånger blir det mer lättsam dragspelsmusik. Är det kanske en eftergift att den genomonde Frollo inte längre är präst utan istället ämbetsman? Och jag är tveksam om Quasimodos modesta missbildningar hade väckt någon större uppmärksamhet på 1400-talet.

Men som vanligt är filmen utsökt rent tekniskt sett och om man kan undvika att se den som endast ett led i en fabulös PR-kampanj för diverse meningslösa och dyra prylar ger den en ganska god underhållning för stunden.


kurrekurre


Edit 2013

För 18 år sedan (herregud!) hade jag förstås inte sett de tidigare spelfilmsversionerna. I dagsläget är jag exempelvis därmed benägen att anta att Frollos förändrade tjänstestatus snarare beror på inflytande från dem än en eftergift för 90-talets eventuella tidsanda.

När jag ändå var igång passade jag på att se om denna Disney”klassiker”. Om jag tyckte annorlunda jämfört med när det begav sig avslöjas imorgon. Stay tuned, spänningen är olidlig…

 

Annonser