alt. titel: Ringaren i Notre Dame

Call# Mss 2544Med en gång känns det att The Hunchback of Notre Dame är en sådan där riktigt klassisk Hollywoodrulle. Titeln dyker nämligen upp i någon slags lättläst frakturstil på en boksida med bårder kring kanten samtidigt som man bjuds på svällande stråkmusik.

Strax därefter får vi bekanta oss med ett Paris som är på väg att resa sig ur den mörka depress…, medeltiden och det firar man bland annat genom den lössläppta ”Festival of Fools”. Ingen är särskilt intresserad av att lyssna på den långrandige poeten Pierre Gringoires pjäs, istället sätter man igång jakten på festivalens härskare – den som kan göra den värsta grimasen. Och vem vinner på WO? Ringaren i Notre Dame förstås.

Men allt är inte liv och lust och hallontårta i den franska huvudstaden. Den bistre justitieministern Jehan Frollo är synnerligen orolig för vilka dåliga idéer ett nytt tyskt påfund, tryckpressen, kan ingjuta i vanligt folks obildade skallar. Dessutom leder han sitt eget personliga korståg mot allt vad juda…, zigenare heter och låter stadsgardet jaga dem på porten.

En av de jagade är en undersköna Esmeralda som söker skydd i den mäktiga Notre Dame. Här kommer hon för första gången i kontakt med jungfru Maria och ber innerligt för en fristad åt sitt folk. Den gode konungen råkar höra hennes osjälviska bön och lovar att fundera på saken.

Sexton år som passerat sedan stumfilmsversionen och ett helt annat världsläge ger förstås en annorlunda ton till The Hunchback… anno 1939. Klassmotsättningarna finns fortfarande kvar, men nu står de enbart mellan adel och hederlig arbetarklass. Nå, arbetarklass… Tiggarnas Konung Clopin hävdar i alla fall att han och hans folk inget hellre vill än att arbeta men att de aldrig blir betrodda med något. Men den konstanta upploppsstämning som präglade 1923 års film har nästan helt försvunnit.

Dessutom har härskarna nu blivit både goda och toleranta. Istället är det som sagt adeln och i viss mån tjänstemännen, symboliserade av Jehan Frollo, som vägrar lämna ifrån sig sina privilegier. Däremot är Kyrkan fortfarande hjärtinnerligt god, återigen är Claude Frollo inget mer än en helgonlik ärkediakon.

Istället för klassmotsättningar förstärker filmen tidsmotsättningarna. Redan inledningen, där kungen sätter sitt hopp till ”books for the people” genom tryckpressens välsignelse medan Jehan Frollo olyckskraxar för glatta livet, sätter tonen. Det är nytt mot gammalt. Gringoires brandtal i rättsalen där han ropar efter förnuft istället för vidskepelse när Esmeralda riskerar att dömas för häxeri är kanske det tydligaste exemplet på detta.

Men The Hunchback… är allt annat än en torr moralkaka, det är verkligen en klassik Hollywoodrulle och den som kommer närmast Hugos egen svallande episka känsla. Liksom i stumfilmsversionen är scenografin helt magnifik, med de respektingivande katedralportarna som filmens pièce de résistance. Effektfullt understruket av ett score signerat Alfred Newman som är precis så där lagom romantiskt att man bara vill flyta iväg på en liten rosa kudde. Även om inte heller denna version är särskilt skrämmande, finns det ett klart mer kompetent utnyttjande av ljus och skuggor med ett flitigt användande av tricket att belysa en karaktärs ögon medan resten av ansiktet får förbli i mörker. Särskilt väl fungerar det för den stränga blicken från Sir Cedric Hardwicke som Jehan Frollo.

Annars är det ju Charles Laughtons Quasimodo som fått mest uppmärksamhet för The Hunchback… och det tycker jag nog att han är värd. Här har man gått all in och gjort en tragisk och lättomtyckt puckelrygg. Av hans hat för det folk som ändå hatar honom tillbaka märks inte mycket. Framförallt i relationen med Esmeralda är han betydligt mer vältalig än både Hugo och stumfilmen (heh…) lät honom vara. Att sminkningen sedan mest ser ut som om man gett en stor klump plastellina ett par omgångar med en träklubba och att hans överkropp ser mer än lovligt skumgummipumpad ut (särskilt när den ska vara ”bar” för att ta emot hans piskrappsstraff) kan man ta.

Jämfört med Frollos isande obeveklighet och Quasimodos elände (deformerad, övergiven av sin fosterfar Frollo och stenstoder som enda vänner) är det inte utan att Maureen O’Haras Esmeralda och Edmond O’Briens Gringoire känns aningens lättviktiga. Men det kan för all del också bero på att hon är klädd som Snövit och han som Robin Hood, komplett med en liten pennstrecksmustasch. Deras förhållande är också betydligt mer kyskt än både boken (där Esmeralda är beredd att sälja ut sin dygd till sin älskade kanalje Phoebus) och stumfilmen (där Phoebus i alla fall fick skåda en naken axel). Denna prydhet dras föga förvånande åt ytterligare ett snäpp i den senare Disneyversionen.

Allt som allt är The Hunchback… anno 1939 inte bara ett intressant tidsdokument utan också en charmig Hollywoodklassiker, perfekt för en matinétittning en regnig söndagseftermiddag.

star_full 2star_full 2star_half_full