The Hunchback of Notre Dame (1923)

Amerikaner är för charmiga. Här har man ett av världslitteraturens mest välkända verk, vilket tilldrar sig i Frankrikes huvudstad på 1400-talet. Hur väljer en amerikansk filmadaption att inleda? Givetvis med textskylten: ”Ten years before Columbus discovered America…”

I denna stumfilmsversion blir vi direkt introducerade till Lon Chaney Sr.’s Quasimodo som hatiskt stirrar ned på de oåtkomliga folkmassorna, föraktfullt spottar på dem och svingar sig utmed Notre Dames torn. Han vågar sig bara ut från katedralen om natten och då oftast i sällskap med sin herre och mästare Jehan Frollo, bror till den helgonlike ärkediakonen Claude.

Jehan är besatt av den vackra (men märkligt ljushyllta) zigenerskan Esmeralda och tvingar en kväll Quaimodo att kidnappa henne. Inte för att det hjälper Jehans kärleksplaner särskilt mycket, kidnappningsförsöket avbryts nämligen hastigt av den tjusige och oförvägne kapten Phoebus. Quasimodo blir fängslad medan Phoebus mer än gärna tar hand om det vackra kidnappningsoffret.

Men Esmeraldas och Phoebus kärlek är inte ämnad att förlöpa ostört. I ett obevakat ögonblick hugger Jehan ned Phoebus och Esmeralda blir anklagad för brottet. När hon förevisas på Notre Dames trappa innan sin hängning griper dock Quasimodo in. Han släpar med sig flickan in i katedralen under ropet ”Sanctuary” och soldaterna kan inget göra. Samtidigt jäser missnöjet bland Paris tiggare, ett missnöje som kokar över när man tror sig veta att Esmeralda hålls fången i Notre Dame.

Denna version av The Hunchback of Notre Dame är en stumfilm från 1923 och den första av de två mer välkända filmatiseringarna av Hugos praktverk. Kvalitetsmässigt är det kanske inte så mycket att hurra för – versionen jag såg var rejält skadad och skrapig, sannolikt beroende på att de enda kopior som överlevt har varit 16 mm-versioner för hemmabruk. Å andra sidan omfattas filmen av Public domain. Gratis är gott.

Det första man måste prata om är väl Chaneys make up, vilken placerade honom bland den periodens fixstjärnor på filmhimlen. Det som fascinerar mig mest är ändå hur han rör sig, knäleder tycks han inte ha några och armarna hänger aplikt. När man ser honom i den här filmen är det svårt att tänka sig att karln i vanliga fall kunde röra sig helt normalt. Annars är 20-talets Quasimodo försvarligt hårig (inklusive handryggarna, ajaj…), med några slags mystiska bulor på skallen och sämre tänder än en Georgiabo som ägnar kvällarna åt att våldföra sig på rundlagda turister.

Även några ord måste ägnas själva produktionen. Ett imponerande antal statister säkerställer ett försvarligt myller på Paris gator och torg – inga massanimeringar här inte. Ett antal exteriörbilder (kan möjligen också vara en modell, det var faktiskt lite svårt att se) på Notre Dame i sin helhet används för att sedan snabbt gå över till ett respektingivande kulissarbete. Framförallt gillade jag att man ofta har kameravinklar ned mot torget framför katedralen för att markera Quasimodos perspektiv. Scenen där man länge uppifrån får följa hur han klänger ned i ett rep för att rädda Esmeralda känns fräsch, så nästan 90 år gammal den är.

Förvisso imponerande, men knappast särskilt skrämmande. Precis som i boken upplever jag att det är Quasimodos tragik man framförallt valt allt spela på, varför det blir lite förvånande att filmen ofta kategoriseras som en skräckklassiker. Skräckgenretillhörigheten blir dubbelt ohållbar för min del, då en stor del av filmen ägnas åt Phoebus och Esmeraldas förhållande.

Här blir det rent narrativt aningens problematiskt och ett sådant där fall när man undrar om det helt enkelt är kulturskillnader som sätter käppar i hjulet. Stumfilmskultur, alltså. Exempelvis förstår jag inte alls varför man passat på att slänga in bihistorien med den galna kvinnan eftersom den avslutas lika hastigt som den introduceras och ärligt talat känns helt meningslös. Jag är också med på tåget så länge Phoebus är samma typ av karaktär som han är i boken, lite slemmig och egentligen bara ute efter ett ligg. Han har också halva inne med Esmeralda (eller åtminstone lyckats dra ned klänningen över en axel) när hon visar honom sin amulett som ska skydda henne från allt ont.

Om det är amuletten eller tanken på att Esmeralda faktiskt har en öm moder (som hon fick amuletten av) som får Phoebus att ändra sig blir aldrig tydligt, men på en femöring vänder han och blir helt plötsligt den mest höviske av friare. Så till den milda grad att han uppenbarligen tycker att det är en jättebra idé att ta med sig Esmeralda som sällskap på en bal som ges till hans ära i hans riktiga fästmös hus. Nu framstår han inte längre som slemmig, snarare enastående tjockskallig.

Men för all del, även om den slemmige Phoebus kändes mer trovärdig, är denna nye mans och Esmeraldas kärlekshistoria rätt charmig på sant stumfilmsvis. Hon tar sig för pannan och blundar medan han intar hjälteposen: lätt tillbakalutad med ena armen utsträckt. Det hjälper förstås inte heller att Norman Kerry lika gärna skulle kunna vara Kevin Kline i krullperuk och mustasch.

Ungefär samma förvandling som Phoebus genomgår får också religionen uppleva. Medan Hugo gisslade religiöst hyckleri rätt hårt går filmen i diametralt motsatt riktning: nu är det Jehan Frollo (vilken medvetet avsagt sig prästskapet) som är den onde medan broder Claude, allt enligt textskylten, är ”angelic”. När Quasimodo blir fängslad för det brott han utfört åt Jehan inser även han hur fel hans forne herre och mästare har haft. Därefter tyr han sig istället till Claude samt börjar be innerligt och länge.

Denna tydliga uppdelning i rätt och fel har filmen däremot inte förbehållit massan, pöbeln. Å ena sidan framställs härskare och höga herrar som snåla, nyckfulla och trampandes på den hårt arbetande klassens ryggar. Den riktige kungens ”rättvisa” är inte mycket att hurra för och tiggarkungen Clopin är omedelbart beredd att sälja sin älskade fosterdotter Esmeralda till rätt pris.

Å andra sidan är den fara som framförallt förekommer i filmen, den som Paris trasproletariat utgör när de försöker storma både fester och katedraler. Särskilt scenen vid Phoebus bal, där överklass rent fysiskt ställs mot partykraschande underklass, är både effektiv och intressant i all sin ambivalens. Klassperspektivet fanns förvisso i Hugos förlaga, men jag upplever att både den här filmen och den som kom 1939 renodlar det betydligt mer.

Tyvärr når The Hunchback of Notre Dame anno 1923 sällan bortom känslan av ”intressant”, i och för sig både med avseende på dess position i filmhistorien och dess förhållande till den likaledes kända förlagan. Stumfilmskänslan, framförallt vad det innebär för det något abrupta berättandet, blir allt för påtaglig.