alt titel: Ringaren i Notre Dame, The Hunchback of Notre Dame

Notre Dame de ParisJämsides med Victor Frankensteins Varelse torde den parisiske ringaren Quaismodo vara ett av litteratur- och filmhistoriens mer välkända Monster. Intressant, men kanske inte så förvånande, är att bägge dessa varelser av sina författare verkligen inte framställs som ensidigt genomonda (till och med Dracula får antydan till medlidande från sin skapare) utan har lager och djup som inte ens delas av deras mer genomsnittliga medmänniskor.

Claude Frollo är en ung och mycket hängiven präst i det sena 1400-talets Paris. Han tar kärleksfullt hand om sin lillebror Jehan och när en synnerligen ful och missformad varelse dyker upp i lådan för upphittade föräldralösa (står den bredvid lådan för kvarglömda kläder kan man undra?) sluter han även detta gossebarn (vilken ser ut som ”the fruit of a Jew and a sow”) till sin barm. Barnet får namnet Quasimodo av sin fosterfar eftersom han hittade det på den dag som i kyrkokalendern kallas för Quasimodogeniti.

Men när mer än tio år gått och Frollo blivit en betydande kyrkoman finns det inte längre så mycket kvar av den i grund och botten snälle men vetgirige prästen. Det viskas att han i sitt sökande efter kunskap har gått över gränsen, från filosofi till alkemi och företar sig ogudaktiga experiment på sin kammare. Inte heller hans fosterson Quasimodo har funnit nåd inför folkets ögon. De är rädda för honom, gravida kvinnor håller sig långt borta och eftersom han själv bara fått uppleva avståndstagande och hat, har han inte själv så mycket mer till övers för andra människor.

Hans glädje i livet är klockorna i Pariskatedralen Notre Dame. Tyvärr har deras mäktiga klang gjort honom döv, någon som inte direkt underlättar hans få försök till kommunikation. Här kan han svinga sig som en Tarzan i dess kopparfamnar och trots att folk upplever hans närvaro i klocktornen som demonisk har han i själva verket ingått i en intrikat symbios med byggnaden; han är Notre Dames själ. Till dess han får syn på den vackra zigenerskan Esmeralda vill säga. Men han är verkligen inte utan rivaler om denna sköna flickas gunst.

Det här är ju den historia som man är van vid att komma i kontakt med när det gäller Victor Hugos Notre Dame de Paris: triangeldramat mellan Quasimodo, Esmeralda och Frollo, möjligen ibland utökad till ett kvadratdrama som inkluderar den rätt slemmige men tjusige kapten Phoebus.

Döm då min förvåning när det tycks mig som eoner av boken förlöper utan att man får stifta bekantskap med någon av dessa karaktärer. Rent teoretiskt tycker jag att det är lite roligt att Hugo först låter oss se Quasimodo genom populasens ögon. Han ställer upp i grimastävlingen vars vinnare kröns till dårarnas påve och den finns ingen hejd på skrattet när man förstår att det hiskeliga ansiktet inte är resultatet av en grimas utan ser ut så där jämt.

Men vägen fram dit är alldeles för utdragen och den första person som vi istället får identifiera oss med är den misslyckade men i och för sig rätt komiske poeten Pierre Gringoire. Tyvärr är han inte ens hälften så intressant i all sin uppblåsta självgodhet som de andra huvudkaraktärerna och den myllrande scen som Hugo inledningsvis försöker måla upp fångar inte alls mitt intresse.

Även hans väl utförliga beskrivningar av staden Paris och (naturligtvis med fokus på Notre Dame) stoppar upp onödigt mycket. I beräkning ska då dock tas att jag än så länge är bra mycket mer London- än Parisofil. Språkmässigt är det hela förstås njutbart med jag tycker inte att berättelsen som sådan börjar leva innan Quasimodo och hans relation till kyrkklockorna introduceras ordentligt. Däremot gör Hugo i slutänden ett rätt bra jobb med att försöka göra själva katedralen till en karaktär av icke föraktlig betydelse i sin roman (eh, katedralen är typ titeln på hela jäkla boken…). Han leker också en del med orden och låter zigenarna kalla Esmeralda för sin ”notre dame”.

När Hugo alltså väl har fått upp farten blir det både kraftfullt och trevligt. Eftersom han så tydligt gillar både karaktärer och miljöer är det svårt att inte jämföra honom med Charles Dickens, även om jag upplever den franske författaren bok som mer av en fantastisk äventyrsroman. Av Dickens samhälleliga patos märks väldigt lite, däremot kommer Hugo med förhållandevis skarp kritik mot religionen och det hyckleri som existerar inom kyrkans hank och stör.

Säga vad man vill om Dickens men särskilt inriktad på att beskriva mänsklighetens mer köttsliga synder var han inte och jämfört med Hugo upplever jag honom nästan som pryd. Alltför utförlig är givetvis inte Hugo heller, han skrev ju ändå sina böcker under tidigt 1800-tal, men det är ändå tillräckligt mycket nedhasade blusar, bara axlar och bultande blod likt smältande bly i ådrorna för att ordet “mustig” ska kännas lämpligt. Framförallt är det Frollos våndor som släpas över halstret.

Föga förvånande är berättelsens riktiga monster knappast Quasimodo och verkligen inte den oskyldiga (men i förälskelsens garn störande korkade) Esmeralda. Nej, som kandidater till den posten har vi istället Phoebus och Frollo. Phoebus beskrivs ganska väl som en egentligen inte ondsint men självisk och rätt ytlig Man – han är ute efter att dricka sprit, ha kul och få ligga runt lite innan han tvunget måste gifta sig med den högvälborna Fleur-de-Lys. I det avseendet passar Esmeralda honom fint.

Frollo är en annan sak. Han är gärna den som skriker högst om trolldom och häxeri, farliga anklagelser på den här tiden, samtidigt som han själv är i full färd med att försöka skapa guld av bly. Hans besatthet av Esmeralda yttrar sig i rent vanvett men han tvekar inte en sekund att kasta henne åt vargarna när hon avvisar honom. Han vill äga henne, förslava henne, på samma sätt som han redan äger Quasimodo. Visst är det ändå något speciellt med medeltida besatta präster?!

Ett par fraser om den fascinerande och exotiska 1400-talsstaden som är Paris gör att man undrar om Hugo tyckte att hans 1800-tal var lika vardagstrist som vi tycker att vårt 2010-tal är. I vilket fall som helst är det ett snilledrag av författaren att förlägga sin historia ungefär 350 år bakåt i tiden. Här finns nämligen goda möjligheter att skapa en eskapistisk och fantastisk stämning med vidskepelse, föreställningar om trolldom och kannibalistiska zigenare samt tortyr. Bäst tycker jag att han lyckas med den galna kvinnliga eremiten som lever i ett källarhål och som efter varje zigenare hon ser skränar ”Fördömd!”. Den här stämningen och det magnifikt tragiska slutet gör ändå Notre Dame de Paris till en riktigt trevlig upplevelse.

Librivoxkvalitet: Föredömligt (och beundransvärt) inläst av en och samma person.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full