She

alt. titel: Dödsgrottan vid Kuma

Där ser man vad lite man vet. She har aldrig varit någon framträdande film för min del, varken inom Hammerproduktionen eller mer generellt. Jag var nog inte ens riktigt klar över att H. Rider Haggard hade skrivit en bok med den titeln. Och så visar det sig att det finns inte mindre än sju filmadaptioner av historien, varav fem är gjorda innan denna 60-talsversion. Jag säger som Piff (eller är det Puff?) på julafton: ”Well, what do you know…”

Den unge Leo Vincey, professor Holly och Job vilar upp sig efter att ha avslutat sin sejour i brittiska armén under första världskriget. Året är 1918, platsen Palestina och livet leker för män med aptit på äventyr och magdansöser. Särskilt professorn har inte den minsta lust att återvända till ett grått och fuktigt England för att undervisa tjockskalliga arkeologistudenter.

Men det är Leo som tillhandahåller möjligheten att fullfölja denna önskan. Efter att ha blivit nedslagen i en gränd (ditlockad av en villig magdansös) vaknar han upp i ett ståtligt rum där den förföriska Ayesha (”She who waits”) beslöjat lovar honom ”everything you desire…” om han ser till att söka upp henne.

Professor Holly behöver bara kasta en blick på kartan och signetringen som Ayesha gett till Leo för att bli vild av upphetsning – kartan tycks visa vägen till den legendariska försvunna staden Kuma. De tre glada musketörerna utrustar en liten expedition och efter diverse svårigheter (främst bestående av vattenbrist och skottskador) har man letat sig fram till vulkankratern där Ayesha väntar på reinkarnationen av sin döde älskare.

She inleds med vad som måste ha uppfattats som filmens två huvudsakliga poänger. Till toner och bilder av vild och primitiv infödingsdans informeras vi om att vi ska få se ”Ursula Andress in SHE”. Vill man abstrahera de här två elementen lite mer skulle man kunna säga att She handlar om politiska ideologier och genusperspektiv på samhällstruktur.

Så snart västerlänningarna anlänt till den förlorade staden sätter nämligen professor Holly igång med att fråga om inte de allestädes närvarande slavarna börjat ledsna på sitt tvåtusen år långa slaveri. Varvid slavskötaren intygar att hatet mot den grymma härskarkulturen jäser i infödingarnas hjärtan. Upproret är nära förestående.

Även inom härskarkulturen finns ett visst missnöje. Översteprästen Bilali börjar tröttna på att hans härskarinna aldrig lyssnar på hans råd och Holly undrar oskyldigt varför inte Bilali och soldatgardet helt enkelt skiter i vad Ayesha säger? Hon är ju bara en enda person. Bilalis försäkran om att samhällets överlevnad hänger på blind lydnad (ett annat av Ayeshas alias är förövrigt ”She who must be obeyed”) ekar ihåligt.

Holly ifrågasätter också Ayeshas credo att makt bara kan utövas genom att injaga fruktan i de man ska härska över. Enda alternativet är absolut makt och den måste demonstreras för att respekteras. Ayeshas invändningar att det västerländska 1900-talet minsann inte är så särskilt mycket mer civiliserat (minns årtalet) förblir emellertid märkligt okommenterad.

När det gäller genusperspektivet kan man exempelvis notera att Holly inte bara undrar över varför de många inte gör uppror mot den enda, utan specificerar det med att många män inte skulle behöva lyda under en kvinna. Ursula Andress Ayesha tillhandahåller ett överflöd av plutande läppar och putande bröst men har övergett sin Isisöversteprästinneroll till förmån för att bli sin egen översteprästinna. Hon är outsägligt lockande men samtidigt farlig och nyckfull.

Den ljushyllta kvinnan kan då kontrasteras mot de inledande oskyldigt underhållande magdansöserna, alla mörkhyade. I mexikanska Rosenda Monteros blir även den andra kvinnliga karaktären, den obrottsligt lojala Ustane, oskyldig och därmed ofarlig. Hon svär Leo evig kärlek, skulle kunna gå i döden för hans skull och menar att hon inte skulle ha några problem att kliva åt sidan om hon kunde känna sig övertygad om att Leo verkligen älskade Ayesha och inte bara var ett offer för hennes övernaturliga krafter. Mörka kvinnor är primitiva och lätthanterliga, ljusa kvinnor är komplicerade, makthungriga och farliga. Skulle man kunna tolka det…

Ramverket följer Haggards förlaga, men jag upplever att man (eller ja, manusförfattare David T. Chantler) har valt att lyfta fram de här ideologiska frågorna. Originalet var betydligt mer av en en fantastisk äventyrsroman som fokuserade på den odödliga kärleken mellan Ayesha och hennes mördade Kallikrates. Och så förstås en hel del sunkimperialism och -rasism som man ansåg för gott att rensa bort redan på 60-talet.

Tyvärr är She rent filmiskt sett inget storverk, även om själva produktionen var den mest kostsamma som Hammer till dags dato försökt sig på (med benäget bistånd från MGM). Kulisser och kostymer är påkostade, även om Ayeshas ruinstad ser ut att vara just den tändstickmodell som den antagligen var, men det blir aldrig någon spänning i historien. Bernard Cribbins arbetarklass-comic relief i egenskap av Job hålls tacksamt nog på en rätt acceptabel nivå, men blir inte mycket roligare för det.

Istället får man försöka njuta av Peter Cushings professor i ett välansat litet skägg med gråa stänk och tänka på sin James Bond-trivia. Här möter Bondbruden en Bond who was not meant to be – John Richardson som spelar Leo förlorade rollen till George Lazenby när det begav sig.

star_full 2star_full 2

Annonser