Creature from the Black Lagoon (1954)

alt. titel: Skräcken i Svarta Lagunen

Creature from the black lagoonEfter erbarmligt dåliga monsterrullen Humanoids From the Deep blev jag lite nyfiken på att se om den betydligt mer klassiska Creature From the Black Lagoon också skulle kunna gå att pressa in i 2012 års Halloween-tema. Det var ju helt uppenbart att Rob Bottin tagit en hel del inspiration från den trettio år tidigare gälmannen.

Nu blev det inte så – Bottins humanoider hade fisk-ursprung medan gälmannen karakteriserats såsom varande av en för temat icke-kvalificerande amfibisk härkomst. Men en sedd film är en sedd film och det är nästan helgerån att inte låta sig inspireras till ett omdöme från en av Universals mest typiska och återgivna karaktärer.

Ett fantasieggande fossil från Devontiden hittas djupt inne i det otillgängliga Amazonas. Kan det vara så att den tydligt handliknande lemmen med simhud mellan fingrar (eller tår) utgör en felande länk mellan vatten- och landlevande djur?

För att kunna utrusta en expedition måste de riktiga forskarna David Reed (ichtyolog) och Carl Maia (geolog) stå ut med Mark Williams. Hans Indiana Jones-liknande inställning till forskning i allmänhet och fossiljakt i synnerhet stryker dem mothårs på mer än ett sätt. Som om hans inställning inte vore nog förtretlig är han dessutom Davids chef samt uppenbart intresserad (en före detta fästman, till och med?) av Davids Kay (som också sägs ha bidragit till forskning, men aldrig exakt hur).

Väl ute på Amazon-floden får forskarna ombord på båten Rita en utdelning långt över vad de har räknat med – deras fossil är i högsta grad levande. Till en början gäller de oundvikliga konflikterna mellan expeditionsmedlemmarna primärt huruvida man på bästa sätt ska tillfångata varelsen – död eller levande? Men den vattenlevande uppvisar livsfarliga egenskaper och snart handlar det snarare om ifall de ska komma ur det hela döda eller levande.

För att vara en monsterskräckis är The Creature… lite speciell och jag kan på ett sätt förstå varför den erövrat sin status. Diskussioner mellan forskarna om större ting mellan himmel och jord är av den typen som man under den här perioden vanligtvis snarare hittar i sci-fi (vilket iofs var regissör Jack Arnolds sedvanliga hemvist med exempelvis The Incredible Shrinking Man). Studiet av artutvecklingens vara eller icke-vara anses inte bara vara av zoologisk betydelse, utan också ha bäring för hur vi ser på mänsklighetens anpassning till ett kommande liv i rymden.

Monstret är dödligt, ingen tvekan om den saken, men trots att det nackar expeditionsmedlemmar på löpande band genom att placera en simhudsförsedd samt rejält kloförsedd labb på deras ansikten propagerar filmens good guy, David, för att det inte är anledning nog att ge sig iväg på en vettlös killing spree. Dödande måste förvisso få ett slut, men varelsen är allt för viktig som forskningsobjekt för att skjutas som en kackerlacka. Dessutom har man ju faktiskt invaderat dess revir.

En viss ambivalens alltså, och en som förstärks av filmens frekventa undervattensscener. Lite väl frekventa tycker jag själv. Det är nästan så man undrar om Jack Arnold trodde sig vara en tidig Jaques Cousteau. För min del gör de alltså mer skada än nytta, men ändå tjänar de förstås sitt syfte genom att visa varelsen i sitt rätta element och inte bara stapplandes runt på landbacken som en gravt berusad sjöman med två träben.

De mest klassiska av dessa scener är förstås när gälmannen parallellsimmar med Julie Adams som spelar Kay. Rätt innovativt men inte särskilt spännande och jag ställer mig tveksam till om de verkligen förmedlar en känsla av gälmannens längtan efter att vara människa. Snarare i så fall en längtan att lägra, alternativt äta upp, en människohona.

Typiskt beauty and the beast-upplägg med andra ord (vilket mycket riktigt också var den ursprungliga inspirationen till hela berättelsen) och även om Kay inledningsvis framställs som en forskare bland andra forskare reduceras hennes roll väl ute på floden till att vara objekt för gälmannens heta längtan och skrika lungorna ur sig. Samt ta onödiga badrisker så de omtänksamma männen kan få banna henne lite för hennes närmast barnsliga obetänksamhet.

Men som vanligt är det inte skönheten, utan odjuret som är den intressanta karaktären. Och i det här fallet så odödlig för den paleontologiska disciplinen att det numera finns ett amfibiskt fossil som döpts till Eucritta melanolimnetes, vilket ska vara grekiska för just ”varelsen från den svarta lagunen”.

star_full 2star_full 2

9 reaktioner till “Creature from the Black Lagoon (1954)”

  1. Var länge sedan jag såg. Minns att jag gillade filmen då men det var innan Alien, The Shining och andra högkvalitativa skräckisar. Idag skulle det nog mest bli nostalgisk charm men då var den spännande.

  2. Jag har ett vagt minne av den här på TV i unga år. Då var den också rätt spännande. Alas, the passage of time 😉

  3. Whooa! Minne från barndomen: fick sitta uppe en kväll och se denna ihop med pappa! Kan fortfarande känna RYSNINGARNA där i soffan när den läbbiga labben dök upp! 😉

    Sen har man ju sett den ett par gånger…och tja…hrm…

    Men skön gammal nostalgi är det dock!
    Måste väl vara en av Universals mest kända ”monsterfigurer” från den gyllene eran va..?

  4. @Steffo: Labben är fin, den 😉 Ja, det måste man nog säga, tillsammans med Dracula, Frankensteins monster och Varulven så det är ju ganska bra jobbat av ett ”nytt” monster. I den där Universal-boxen som funnit för en billig peng finns också The Invisible Man med, en jäkligt bra film men inte lika ikoniskt monster har jag en känsla av.

  5. Minns att den här visades i 3D på tv nån gång på 80-talet. Spännande när man satt där med sina röda och gröna pappersbrillor. 🙂

  6. @Jojjenito: Just det, det var så sant… Visst kördes Godzilla till pappersbrillorna också (de funkade aldrig för mig kan jag tillägga)?

  7. Godzilla kan jag inte minnas. Det är bara Skräcken från Svarta Lagunen som satt sig. Förresten, såg att du kallade den Skräcken i Svarta Lagunen, och jag kunde svära på att det var …från. Kollade på IMDb, och där har vi förklaringen. På tv kallades den Skräcken från Svarta Lagunen. 🙂

  8. Farsan har kvar 3D-versionen som visades i TV i början på 80-talet. Kommer ihåg att jag passade på att se den med glasögonen från ”TV-piraterna” x-antal år senare.

  9. @Jojjenito: TV-översättare är mer bokstavliga av sig?

    @David: Åhh herregud, TV-piraterna… Ännu en blast from the past. Och det var en fantastisk 3D-upplevelse antar jag? 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: