Creature from the Black Lagoon (1954)

alt. titel: Skräcken i Svarta Lagunen

Efter erbarmligt dåliga monsterrullen Humanoids From the Deep blev jag lite nyfiken på att se om den betydligt mer klassiska Creature From the Black Lagoon också skulle kunna gå att pressa in i 2012 års Halloween-tema. Det var ju helt uppenbart att Rob Bottin tagit en hel del inspiration från den trettio år tidigare gälmannen.

Nu blev det inte så – Bottins humanoider hade fisk-ursprung medan gälmannen karakteriserats såsom varande av en för temat icke-kvalificerande amfibisk härkomst. Men en sedd film är en sedd film och det är nästan helgerån att inte låta sig inspireras till ett omdöme från en av Universals mest typiska och återgivna karaktärer.

Ett fantasieggande fossil från Devontiden hittas djupt inne i det otillgängliga Amazonas. Kan det vara så att den tydligt handliknande lemmen med simhud mellan fingrar (eller tår) utgör en felande länk mellan vatten- och landlevande djur?

För att kunna utrusta en expedition måste de riktiga forskarna David Reed (ichtyolog) och Carl Maia (geolog) stå ut med Mark Williams. Hans Indiana Jones-liknande inställning till forskning i allmänhet och fossiljakt i synnerhet stryker dem mothårs på mer än ett sätt. Som om hans inställning inte vore nog förtretlig är han dessutom Davids chef samt uppenbart intresserad (en före detta fästman, till och med?) av Davids Kay (som också sägs ha bidragit till forskning, men aldrig exakt hur).

Väl ute på Amazon-floden får forskarna ombord på båten Rita en utdelning långt över vad de har räknat med – deras fossil är i högsta grad levande. Till en början gäller de oundvikliga konflikterna mellan expeditionsmedlemmarna primärt huruvida man på bästa sätt ska tillfångata varelsen – död eller levande? Men den vattenlevande uppvisar livsfarliga egenskaper och snart handlar det snarare om ifall de ska komma ur det hela döda eller levande.

För att vara en monsterskräckis är The Creature… lite speciell och jag kan på ett sätt förstå varför den erövrat sin status. Diskussioner mellan forskarna om större ting mellan himmel och jord är av den typen som man under den här perioden vanligtvis snarare hittar i sci-fi (vilket iofs var regissör Jack Arnolds sedvanliga hemvist med exempelvis The Incredible Shrinking Man). Studiet av artutvecklingens vara eller icke-vara anses inte bara vara av zoologisk betydelse, utan också ha bäring för hur vi ser på mänsklighetens anpassning till ett kommande liv i rymden.

Monstret är dödligt, ingen tvekan om den saken, men trots att det nackar expeditionsmedlemmar på löpande band genom att placera en simhudsförsedd samt rejält kloförsedd labb på deras ansikten propagerar filmens good guy, David, för att det inte är anledning nog att ge sig iväg på en vettlös killing spree. Dödande måste förvisso få ett slut, men varelsen är allt för viktig som forskningsobjekt för att skjutas som en kackerlacka. Dessutom har man ju faktiskt invaderat dess revir.

En viss ambivalens alltså, och en som förstärks av filmens frekventa undervattensscener. Lite väl frekventa tycker jag själv. Det är nästan så man undrar om Jack Arnold trodde sig vara en tidig Jaques Cousteau. För min del gör de alltså mer skada än nytta, men ändå tjänar de förstås sitt syfte genom att visa varelsen i sitt rätta element och inte bara stapplandes runt på landbacken som en gravt berusad sjöman med två träben.

De mest klassiska av dessa scener är förstås när gälmannen parallellsimmar med Julie Adams som spelar Kay. Rätt innovativt men inte särskilt spännande och jag ställer mig tveksam till om de verkligen förmedlar en känsla av gälmannens längtan efter att vara människa. Snarare i så fall en längtan att lägra, alternativt äta upp, en människohona.

Typiskt beauty and the beast-upplägg med andra ord (vilket mycket riktigt också var den ursprungliga inspirationen till hela berättelsen) och även om Kay inledningsvis framställs som en forskare bland andra forskare reduceras hennes roll väl ute på floden till att vara objekt för gälmannens heta längtan och skrika lungorna ur sig. Samt ta onödiga badrisker så de omtänksamma männen kan få banna henne lite för hennes närmast barnsliga obetänksamhet.

Men som vanligt är det inte skönheten, utan odjuret som är den intressanta karaktären. Och i det här fallet så odödlig för den paleontologiska disciplinen att det numera finns ett amfibiskt fossil som döpts till Eucritta melanolimnetes, vilket ska vara grekiska för just ”varelsen från den svarta lagunen”.