FilmspanarnaKanske var det för att det blev mycket nymfomaniprat på senaste filmspanarträffen, men när temat ”Överdrift” deklarerades gick mina tankar omgående till Nymphomaniac. Jag menar, var är mer överdrivet än en femtimmarsfilm? En femtimmarsfilm som dessutom låtit tala om sig i samma ordalag som en porrfilm, en erogen zon som bolaget Zentropa redan varit inne och pillat på med filmer som Pink Prison och All About Anna.

Även regissör Lars von Trier själv torde kunna passa väl in i ett överdriftstema, både vad gäller filmskapande och person. Å ena sidan har vi som sagt Nymphomaniac, å andra hans inspel med Dogme 95 där överdriften gick åt andra hållet. Minimalistiskt, avskalat och realistiskt var ledorden. Ledord vid det här laget torde kunna sägas vara ganska så övergivna av von Trier själv.

Vad gäller person von Trier tycks exempelvis åsikterna gå isär om detta ”von” var ett smeknamn, givet av andra, eller om det är något som han själv har hittat på. Redan 1997 utnämndes han till riddare av Dannebrogen men han lämnade senare tillbaka utmärkelsen med hänvisning till att att han inte gillade kungafamiljen. Det har avlivats åsnor på filminspelningar.

Regissören har upprepade gånger hänvisat till sina många psykologiska problem med fobier och depression och måttet rågades vid Cannesfestivalen 2011 när han fällde uttalanden som andades sympati för Adolf Hitler (”He’s not what you would call a good guy, but I understand much about him, and I sympathise with him a little bit”). Persona non grata i Cannes och (nästan) marsch pannkaka hem till Köpenhamn. När man läser hans uttalanden så här i efterhand kan jag tycka att det är synd att han uppenbarligen aldrig sett South Park-avsnittet som med all önskvärd tydlighet visar att sarkasmer sällan träffar där de ska.

AntichristNåvälan, ungefär lika snabbt som Nymphomaniac dök upp i skallen viftade också insikten att jag inte var riktigt redo för ett sådan åtagande med hela handen. Men en genväg fanns att lyckligtvis att tillgå: jag hade fortfarande inte sett Antichrist och i diskussionerna om Nymphomaniac hade jag fattat för att den tidigare filmen skulle kunna ses som en slags Nymphomaniac light.

En snabb avscanning av Antichrists synopsis på Wikipedia lät lovande – händer täckta av fästingar, svårt skadade djur, krossade testiklar och blodiga ejakulationer. När filmen kom till Cannes fick den ett anti-pris av festivalens ekumeniska jury som ”the most misogynist movie from the self-proclaimed biggest director in the world”. Ännu bättre!

von Trier säger själv att han utgick från tanken att göra en skräckfilm men jag kan tycka att slutresultatet ligger närmare det som inom litteraturen kallas ”terror” snarare än ”horror”. Medan horror är ”explicita skildringar av våld och slakt” utgörs terror istället av ”inlevelsefulla och vackra skildringar av människor som råkar ut för märkvärdiga och tragiska öden”.

För hur skulle ett älskat barns död kunna vara något annat än djupt tragiskt? Framgångrika urbana paret i snygga lägenheten har passionerat sex samtidigt som lillgrabben trillar ut genom ett fönster. Hon kan enligt läkarna inte hantera sorgen och proppas därför full med psykofarmaka. Han är terapeut och ser med ogillande på tendensen att behandla sorg som vore det en sjukdom.

Mot allt bättre vetande och yrkesheder blir han hennes analytiker och efter lite själagrävande kommer han fram till att hon måste möta sina rädslor i den avlägset belägna stugan vid namn Eden. Det är dags att möta Naturen.

Antichrist är en film full av överdrifter och då inte bara i vad som de facto händer, trots att von Trier inte sparar på vare sig våld eller sex. Men han brötar också på med symboler och antydningar och idébyggen så det står härliga till. Utan att ha hunnit processa filmen särskilt länge är jag dock benägen att säga emot Cannes ekumenikjury (the audacity!). Jag känner mig inte övertygad om att den är misogyn. Däremot tolkar jag händelseutvecklingen så att kvinnan vänder sin skuld allt mer inåt, mot sig själv (ja, trots allt yttre våld som hon åsamkar honom) medan mannen till slut får ge utlopp för sina skuldkänslor genom att projicera dem på henne och också ta hand om problemet på sant manligt manér.

Utifrån temat kan jag inte tycka annat än att mitt val var spot on. Däremot vet jag inte om filmen fått mig tillräckligt nyfiken på Nymphomaniac. Visuellt var Antichrist gruvligt snygg, vi är lååångt ifrån Dogmekonceptet här, inte bara innehållsmässigt. Men jag vet inte om jag egentligen blev tillräckligt utmanad av filmens innehåll eller övertygad om att allt som visades faktiskt tjänade ett syfte. Kopplingen till titeln är för mig inte heller helt klar. Jag hade nog hellre sett en mer kontrollerad produkt, här känns det som om Antichrist i något läge faktiskt sprang ifrån sin skapare. Det är svårt att vara överdriven med behärskning.

star_full 2star_full 2star_full 2

Filmspanarna bjuder förstås på ett överflöd av överdrifter!
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Filmparadiset
Except Fear
Flmr