Layout 1Även om du inte har mycket, kan det du ändå har göra dig överlägsen. Under förutsättning att alla andra har mindre än du, förstås. Därav uttrycket ”i de blindas rike är den enögde kung”. I världen där alla blivit slagna med blindhet är det emellertid de som är födda blinda som är lyckligast lottade. De har ju haft ett liv på sig att vänja sig vid att inte se, jämfört med en oväntad och omedelbar blindhet.

Alltså hade Kungen av avdelning 3 kunnat härska oinskränkt över alla de som satts i karantän för sin till synes smittsamma blindhet, med den redan tidigare blinde Revisorn som sin rådgivare och medhjälpare. Kungen tar genom råstyrka kontrollen över matransonerna och kan därmed styra över både män och kvinnor. Alla är de hungriga.

Hade kunnat, som sagt var. Om det inte hade varit för att en av de tidigaste satta i karantän var en hustru som låtsades vara blind för att kunna följa sin oseende läkarmake. Från början en enkel och självisk lögn som snart blir omöjlig att slå hål på när det står klart att myndigheterna inte hanterar de som drabbats av den smittsamma blindheten med silkesvantar.

Blindness bygger på en roman av den portugisiske och Nobelprisbelönade författaren José Saramago. Språkmässigt är det alltså naturligt att den som plockar upp regissörspinnen är brasilianske Fernando Meirelles. Men medan filmen primärt är inspelad i Sao Paolo valde man att gå på en (nästan) all-american cast, för att göra den mer gångbar internationellt.

Därför spelas läkaren av Mark Ruffalo och den enda seende av Julianne Moore. Två stabila skådespelare som jag upplever har en viss erfarenhet av den här typen av roller. Moore är stark, men snarare från yttre tvång och nödvändighet och mer psykiskt än fysiskt (till skillnad från exempelvis Linda Hamilton i Terminator 2 och typ allt som Michelle Rodriguez har gjort). Ruffalo är lugnet och rationaliteten personifierad, men lider naturligtvis samtidigt av att inte kunna försvara varken sig eller de han känner ansvar för.

Mot denna rationalitet står därför Kungen, spelad av Gael García Bernal. Det faktum att ingen av karaktärerna i Blindness har försetts med namn förstärker bara deras allegoriska funktion. Karantänsanatoriet blir ett samhälle i miniatyr där solidaritet ställs mot själviskhet, hänsynslöshet mot samarbete, maktdemonstrationer genom våld mot demokrati.

Länge, länge är Blindness inte så mycket mer än ett intressant tankeexperiment, om än snyggt utfört. Meirelles har valt att arbeta med en urblekt, nästan grådaskig färgpalett som påminner mig lite om till exempel Contagion. I likhet med Contagion blir jag inte heller särskilt engagerad av de olika människoödena. Kanske just därför att jag som sagt inte ser dem så mycket som människor, utan symboler. Det är först när materiella betalmedel tar slut för de som vill köpa mat och Kungen istället börjar ta betalt i natura som det blir närgånget och ärligt talat fruktansvärt obehagligt.

Men filmen återgår snart till att mestadels vara intressant, snarare än involverande. På ett sätt kan jag förstå den upprördhet som mötte själva konceptet – intresseföreningar i hela USA fördömde Blindness. Man menade att filmen framställde blinda som ”uncivilized, animalized creatures”.

På ett annat sätt kan jag inte förstå den, eftersom Blindness inte så mycket handlar om vad som händer när människor blir blinda, utan vad som händer när de blir rädda. Själva blindheten blir snarare ytterligare ett tecken på deras utsatthet, deras försvarslöshet. Filmen ger den förnuftsbaserade insikten: ”Just det, det är förstås inte så himla enkelt att tvätta sig när man inte ser”, inte ryggmärgsreaktionen: ”Fy fan, vad smutsiga alla blinda är”.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser