Valkyrie (2008)

alt. titel: Valkyria

Kriget går inte bra. Tyskland börjar få storstyrk på alla fronter, men Führern vägrar att backa eftersom han står med ryggen mot väggen. En grupp högt uppsatta militärer och statsmän vill försöka få ett slut på det hela för att spara människoliv. Hellre en neslig kapitulation inför de allierade än mer dödande. De är övertygade om att de skulle kunna få en tillräckligt stor del av folket med sig i en statskupp.

Katalysatorn i det här gänget blir överste Claus von Stauffenberg. Han delar synen på krigets meningslöshet men är beredd till avsevärt större handlingskraft. Han inser att den gordiska knuten inte kan lirkas upp, utan måste kapas med bestämd aktion. Och den enda aktionen som återstår i det här läget är att döda Adolf Hitler.

Det känns som om det har varit mycket diskussion och funderingar kring just BOATS-fenomenet sista tiden. Kanske det bara har varit inom det inofficiella nätverket Filmspanarna och kanske har det då mest handlar om att det just nu tycks krylla av biopics. Men även Valkyrie är förstås en hejdundrande BOATS och det känns som om Bryan Singer och hans filmgäng gått all-in för att skapa en så trovärdig miljö för sitt historieåterskapande.

Själv minns jag inte så mycket mer från historielektionerna är ramarna för den misslyckade statskuppen (ooops… Det är i och för sig något som är bra med BOATS, man behöver egentligen inte be om ursäkt för spoilers) anno 1944. Därför börjar jag med en gång förstås ifrågasätta om Tompas överste (som en krigsskada utrustat med en pirattjusig ögonlapp) verkligen var så himla rättfärdig som alla i hans omgivning vill få oss att tro. Det kan ju finnas andra skäl till att man ville få slut på kriget än att man inte sympatiserade med NSDAP.

Men snabba tittar på Wikipedia verkar stödja den tanken, von Stauffenberg var inte ens medlem i partiet och dessutom praktiserande katolik. Därmed skulle man eventuellt kunna anta att även övriga filmen är precis så petimäterdetaljkorrekt som fordon och visualiseringen av Hitlers ostpreussiska Varglya låter antyda.

Tyvärr är jag inte en sådan världskrigsfantast att det räcker med historiskt oklanderliga uniformer samt militära hierarkier med löjtnanter, adjutanter och generaler till höger och vänster. Valkyrie är en filmatiserad historielektion, varken mer eller mindre. Intressant, men inget som engagerar.

Händelserna sätts inte in i ett tillräckligt väl genomarbetat historiskt eller kulturellt sammanhang alternativt speglas i någon som helst karaktärsutveckling som skulle göra att jag bryr mig. Stressen som sipprar ur porerna på översten och hans medhjälpare när det är på väg att skita sig med sprängdeg och gud vet allt rör mig inte i ryggen. Von Stauffenberg är förvisso utrustad med en familj som han får krama lite för att vi ska förstå att han är en hyvens kille, men de hade ärligt talat inte behövt vara med. Vi fattar poängen i alla fall.

Valkyrie är ett perfekt instrument för hugade historielärare som vill ge sina elever historisk kunskap i mer lättsmält form genom stabila skådisar som Tom Cruise, Bill Nighy, Tom Wilkinson, Kenneth Branagh och Terence Stamp. En utmärkt bas att sedan bygga vidare på med mer problematiserande och fördjupande litteratur. För oss andra blir det mest ett bevis på att Bryan Singer aldrig är en bättre regissör än sina manus.

Vill du läsa en text av någon som brydde sig mer om Clabbes äventyr, hänvisas med varm hand till Movies-Noir.