The old curiosity shopJag tror aldrig att jag tidigare upplevt en Dickens-roman så tydligt påverkad av sin publiceringsform som The Old Curiosity Shop. Boken kom ursprungligen ut i form av 88 delar, publicerade mellan april 1840 och november 1841 och jag skulle kunna tänka mig att författaren faktiskt inte hade hela härligheten färdigskriven när först delen kom igång.

De första kapitlen (eller delarna, då) känns nämligen som ett pilotavsnitt för en TV-serie. Ni vet, ett sådant där där det blir tydligt att programmakarna känner sig lite för med stämningar och karaktärer. Inte sällan försvinner en eller ett par figurer som man trott skulle utgöra huvudgalleriet, för att ersättas av andra.

Romanen inleds alltså med en berättare som hjälper lilla Nell hem till sin morfar, men det verkar som om Dickens snart kom på att Nell och morfadern var betydligt mer intressanta protagonister och berättaren försvinner utan pardon. Däremot fortsätter Dickens lite nu och då med att direkt tilltala läsaren, vilket faktiskt funkar oväntat bra. Sedan utrustas Nell också med en otrevlig och sniken äldre bror, men inte heller Fred tycks fylla Dickens kriterier för en tillräckligt intressant karaktär. Istället är det hans kompis Richard Swiveller som i högre utsträckning får inta scenen.

Så, har ni någon gång stött på referenser till ”Little Nell” är det här de kommer ifrån. Likt många Dickens-hjältinnor är hon ljuv och änglagod mot alla i sin omgivning och särskilt mot sin åldrige morfader. Vilket säkert inte alltid är helt lätt eftersom gubben gör sitt bästa för att ruinera dem. Han har fått för sig att han inte kan lämna jordelivet utan ett saftigt arv till dotterdottern och eftersom han för närvarande är pankare än en alkis dagen innan löning försöker han spela ihop en förmögenhet. Gissa hur bra det går…?

Extra illa är det förstås att den gamle för att finansiera sitt spelande lånar pengar av den vidrige Daniel Quilp som inte bara nöjer sig med att göra livet surt för sin stackars hunsade hustru, utan för alla i sin omgivning. Men han tycks ha siktat in sig lite extra på Nell och hennes morfar och när möjligheten uppstår för honom att beslagta deras enda levebröd, the old curiosity shop, är han inte sen att hugga chansen om halsen och klämma åt för glatta livet.

Hur jag än försöker, kan jag inte hitta någon konsekvens i det jag gillar hos Dickens. Vad som blir tydligt i form av utveckling mellan tidiga och sena böcker är språket (någon gång skulle det vara lite spännande att klämma dem i kronologisk ordning), men annars har jag svårt att se linjerna.

The Old Curiosity Shop (som alltså kom 1841) har exempelvis i likhet med Hard Times (som kom drygt tio år senare) ett jämförelsevis slimmat persongalleri och det är som sagt en av de saker som jag tycker om med den. Även om berättelsen snart divergerar i två olika riktningar känns det ändå som om de hålls ihop på ett helt annat sätt än i till exempel Nicholas Nickleby där Nicholas och Smikes äventyr blir betydligt mer fristående från vad som händer Kate som är kvar i London. Kanske är skillnaden att de som i The Old Curiosity Shop är kvar i London (Quilp) faktiskt hela tiden letar efter dem (Nell och morfadern) som lämnat staden för den engelska landsbygden?

Och även om de senare romanerna är mer sofistikerade finns här en sorts djärv frejdighet som man bland annat känner igen från Oliver Twist och som faktiskt är ganska oemotståndlig. Visst, Nell är kanske inte den mest spännande karaktär som Dickens någonsin hittat på (han sparade all sin uppfinningsrikedom till sina skurkar) men när han kontrasterar hennes vänhet mot rätt gruvliga bilder blir effekten tilltalande. Vid ett tillfälle vågar flickan inte somna eftersom hon är orolig för att morfadern ska begå självmord och hennes föreställningar om hur hans blod långsamt letar sig in under dörren till hennes sovrum är nog för att tillfredställa den mest skoningslöse läsare.

Och apropå skoningslös, så har vi förstås också Daniel Quilp. Dickens tycks ha haft svårt att inte utrusta sina riktiga skurkar (till skillnad från de löjliga skurkarna) med en rejäl uppsättning fysiska särdrag vilket ibland kan få olyckliga konsekvenser. Fagin har blivit lite av en antisemitismens portalfigur och i fallet Daniel Quilp är mannen så pass kortväxt att författaren inte sällan refererar till honom som ”the dwarf”. Men bara lugn, likt alla riktiga Dickens-skurkar får även Quilp sitt rättmätiga straff.

En på det hela taget fin Dickens, med en historia som inte svävar iväg allt för mycket och framförallt härliga skurkkaraktärer. Sedan får man kanske ta att Dickens inte direkt hymlar med Nells öde eller sparar på sentimentaliteten när det väl är så dags.

Libirivoxkvalitet: Föredömligt bra inläst av en och samma person. Testa, vettja!

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2