I Am Ωmega (2007)

Tänka sig, en sågning på en fredag. Häpp!

***

Bolaget The Asylum har specialiserat sig på att producera så kallade mockbusters för under en mille och släppa dem direkt på DVD under titlar som The Da Vinci Treasure, Snakes on a Train och Transmorphers bara månader innan The Da Vinci Code, Snakes on a Plane och Transformers har biopremiär. Vanligtvis går produktionen jämt upp efter ett par, tre månader. Vem sade att man inte kan bli rik på att kompromissa med sina principer? I Am Ωmega är, som titeln antyder, en sådan mockbuster eller tie-in till betydligt mer påkostade I Am Legend.

Däremot är väl titeln, som givetvis ska alludera på 70-talsversionen The Omega Man, rätt knepig eftersom det snart blir tydligt att vår huvudperson Renchard inte alls är den siste mannen på jorden. Det enda vi får veta är att någon slags smitta verkar ha muterat och förvandlat alla smittade till farliga (om än inte särskilt läskiga) monster (ryggraden utstickandes från ryggen, skalliga och liksom lite fjälliga) samt att det tycks finnas någon slags fristad vid namn Antioch.

Renchard blir mer eller mindre kidnappad av två stridisar som bestämt sig för att hämta Brianna, en ung kvinna som inte kan ta sig ifrån den farliga storstaden, eftersom hon ska bära på antikroppar till den det eventuellt muterade viruset som eventuellt fortfarande kan smitta folk.

Tja, det är väl bara att erkänna sig besegrad av The Asylum. Deras affärsidé funkar eftersom suckers som jag själv ser deras undermåliga produkter trots att alla tecken pekar på deras monumentala undermålighet. I manuset finns ingen som helst logik eller konsekvens, alla fajtingscener är alldeles för korta och alla andra scener är alldeles för långa. Hade filmen å andra sidan innehållit bara det som för handlingen framåt hade den landat på cirkus 25 minuter. Fajtingscenerna är sannolikt korta och monstren synliga endast sekundsnabbt eftersom man inte ville slösa pengar på make-up och effekter. Kommer det en bil får alla hoppa ur vägen eftersom man uppenbarligen inte heller ville lägga pengar på en stuntman som kunde hoppa över bilar.

Av någon outgrundlig anledning har Renchard spenderat ett antal månader att kartlägga stadens kloaker och samtidigt placerat ut en massa sprängladdningar som snart kommer att förvandla stället till ett brinnande inferno. Vi får oss många närbilder på fasttejpade dynamitgubbar men bara i ungefär hälften av dessa har man brytt sig om att lägga med ett tickande räkneverk. Det är också många olycksbådande bilder på en nedgående sol, vilket efter ett tag känns helt meningslöst eftersom filmens monster kan attackera precis när som helst, även i fullt dagsljus. De benämns också som zombies snarare än vampyrer.

Trots att det verkar ha gått ett bra tag sedan apokalypsen inleddes får Renchard kontakt med Biranna via en ”incoming video feed”. Via vilket fortfarande fungerande nätverk hon får iväg denna video feed förtäljer icke manus. Först när monstren attackerar tycks det gå upp för vår rätt så inkompetente hjälte att en nedcabbad bil kanske inte var det smartaste valet av flyktfordon.

Rollistan upptas till största delen av karaktärer med benämningen ”Various Zombies” men vår orädde hjälte (som möjligen kan vara världens bäste skådespelare, särskilt när han ska ”agera” mot sin motspelerska Jennifer Lee Wiggins) spelas av Mark Dacascos, vars rakbladsvassa kindknotor eventuellt kan kännas igen från Vargarnas pakt. Han matchas mer än väl, både vad gäller fajtingkunskaper och skådespelarpotential, av stuntmannen Geoff Meed, vilken bland annat också skymtar förbi som ”Field Commander Communications Officer” i The Day the Earth Stood Still och ”Biker Dad” i Little Miss Sunshine.

Om du inte känner en obönhörlig längtan att se en kille slå ned zombies, vilka inte uppfyller de mest basala krav för att kallas för zombies, med nunchakus, göd för allt i världen inte The Asylums kassakistor ytterligare.