The Last Man on Earth (1964)

Om man inte visst bättre skulle man kunna tro att Dr. Robert Morgan är fast i en identiskt evinnerlig samma-dag-cykel som vädermannen Phil Connors. Fullkomligt utmattad stänger han av väckarklockan och börjar sedan rutinen med pålar, speglar, vitlök, bensin till generatorn och the Burning Pit. Men det är en illusion, för i själva verket har det gått tre år (”it seems like a hundred million”) av detta slit och släp för att överleva i en pestsmittad värld där de döda kommer tillbaka som till synes lätt mentalt funktionsnedsatta vampyrer.

För att skapa ett sammanhang i de händelser vi ser framför oss har vissa saker ändrats jämfört med Richard Mathesons förlaga I Am Legend och de presenteras framförallt i en vågintroducerad hågkomstsekvens ungefär i mitten av The Last Man on Earth. Där får vi veta att förutom att Robert Neville numera heter Robert Morgan var han också en vetenskapsman som redan under pestens utbrytande fnulade på en lösning till bacillgåtan (”Reason is the only defence I have against them!”).

Men i det stora hela gör regissörer (Ubaldo Ragona and Sidney Salkow) och manusförfattare (Furio M. Monetti, Ubaldo Ragona, William Leicester, Logan Swanson) sitt bästa för att förvalta arvet från Mathesons suveräna förlaga. Att ”Logan Swanson” egentligen var Matheson själv (hans standardpseudonym) som när allt kom omkring inte ville att hans riktiga namn skulle pryda slutresultatet kanske ger en föraning om hur väl detta lyckades.

Robert Morgan spelas av en något manisk Vincent Price och här är det bara att lägga sig platt. Det är ju Vincent. Han gör väl sitt bästa för att vredgas på samma sätt som sin föregångare Neville men funkar som allra bäst när han på gränsen till sammanbrott plågar sig själv med idylliska superåttafilmer från lyckligare dagar och släpper lös sitt oefterhärmliga skratt. Bättre än tårar.

Men bortsett från Vincent och en bra grundhistoria från Mathesons sida finns det inte mycket som gör en glad i The Last Man on Earth. De döda vampyrzombiesarna som Morgan slänger i the Burning Pit får Lars Lindstroms Bianca att se ut som den vitala varelse endast han själv är övertygad om att hon är. Skådespeleriet från alla andra inblandade är rent plågsamt dåligt, möjligen beroende på språkförbistring då Vincent är den ende icke-italienaren i rollistan. Till och med han själv dras med ned i eländet och presterar inte alls lika bra när det finns andra närvarande. Hans utropade ”Virg!” till sin dödssjuka fru låter ungefär lika känslosamt som om han med ropen skulle leta efter sin hammare (men han kanske tycker väldigt bra om sin hammare och mest bara har problem med att uttrycka det, vad vet jag?).

Däremot torde det vara rätt uppenbart att The Last Man on Earth utgör ytterligare ett steg bort från en slängkappsförsedd gotisk transsylvanier och minst fem steg närmare zombies à la Romero. De odöda rör sig stelt och långsamt, kan möjligen yttra ett fåtal ord, hugger folk i halsen utan att till synes dricka något och håller sig i flock. Dessutom är bokens nyckelscen faktiskt riktigt hiskeligt återskapad och jag skulle kunna tänka sig att den flöt omkring någonstans i Stephen Kings hjärnbark när han skrev Pet Sematary. Däremot förstår jag mig inte alls på de rätt uppenbara men totalt onödiga religiösa antydningar som man har valt att slänga in på slutet.