The Last Man on Earth (1964)

The last man on earthOm man inte visst bättre skulle man kunna tro att Dr. Robert Morgan är fast i en identiskt evinnerlig samma-dag-cykel som vädermannen Phil Connors. Fullkomligt utmattad stänger han av väckarklockan och börjar sedan rutinen med pålar, speglar, vitlök, bensin till generatorn och the Burning Pit. Men det är en illusion, för i själva verket har det gått tre år (”it seems like a hundred million”) av detta slit och släp för att överleva i en pestsmittad värld där de döda kommer tillbaka som till synes lätt mentalt funktionsnedsatta vampyrer.

För att skapa ett sammanhang i de händelser vi ser framför oss har vissa saker ändrats jämfört med Richard Mathesons förlaga I Am Legend och de presenteras framförallt i en vågintroducerad hågkomstsekvens ungefär i mitten av The Last Man on Earth. Där får vi veta att förutom att Robert Neville numera heter Robert Morgan var han också en vetenskapsman som redan under pestens utbrytande fnulade på en lösning till bacillgåtan (”Reason is the only defence I have against them!”).

Men i det stora hela gör regissörer (Ubaldo Ragona and Sidney Salkow) och manusförfattare (Furio M. Monetti, Ubaldo Ragona, William Leicester, Logan Swanson) sitt bästa för att förvalta arvet från Mathesons suveräna förlaga. Att ”Logan Swanson” egentligen var Matheson själv (hans standardpseudonym) som när allt kom omkring inte ville att hans riktiga namn skulle pryda slutresultatet kanske ger en föraning om hur väl detta lyckades.

Robert Morgan spelas av en något manisk Vincent Price och här är det bara att lägga sig platt. Det är ju Vincent. Han gör väl sitt bästa för att vredgas på samma sätt som sin föregångare Neville men funkar som allra bäst när han på gränsen till sammanbrott plågar sig själv med idylliska superåttafilmer från lyckligare dagar och släpper lös sitt oefterhärmliga skratt. Bättre än tårar.

Men bortsett från Vincent och en bra grundhistoria från Mathesons sida finns det inte mycket som gör en glad i The Last Man on Earth. De döda vampyrzombiesarna som Morgan slänger i the Burning Pit får Lars Lindstroms Bianca att se ut som den vitala varelse endast han själv är övertygad om att hon är. Skådespeleriet från alla andra inblandade är rent plågsamt dåligt, möjligen beroende på språkförbistring då Vincent är den ende icke-italienaren i rollistan. Till och med han själv dras med ned i eländet och presterar inte alls lika bra när det finns andra närvarande. Hans utropade ”Virg!” till sin dödssjuka fru låter ungefär lika känslosamt som om han med ropen skulle leta efter sin hammare (men han kanske tycker väldigt bra om sin hammare och mest bara har problem med att uttrycka det, vad vet jag?).

Däremot torde det vara rätt uppenbart att The Last Man on Earth utgör ytterligare ett steg bort från en slängkappsförsedd gotisk transsylvanier och minst fem steg närmare zombies à la Romero. De odöda rör sig stelt och långsamt, kan möjligen yttra ett fåtal ord, hugger folk i halsen utan att till synes dricka något och håller sig i flock. Dessutom är bokens nyckelscen faktiskt riktigt hiskeligt återskapad och jag skulle kunna tänka sig att den flöt omkring någonstans i Stephen Kings hjärnbark när han skrev Pet Sematary. Däremot förstår jag mig inte alls på de rätt uppenbara men totalt onödiga religiösa antydningar som man har valt att slänga in på slutet.

8 reaktioner till “The Last Man on Earth (1964)”

  1. Hm språkförbistring kan vara underhållande. Stötte på samma problem när jag såg Odessa file och Voight underpresterade bland massa tyskar som kämpade med sitt engelska uttal.

  2. Jag har antagligen en betydligt mer ”förlåtande” inställning till den här filmen. Men känner trots allt inte att jag har särskilt mycket att komma med mot din kritik, Sofia. För det är en filmatisering med klara skavanker och jag håller mångt om mycket med dig.

    Även om jag tyckte Price gjorde vad han kunde, även om jag hade föredragit att de skippat berättarrösten helt (skippat dialog helt och hållet kanske? haha. Hade blivit en härligt avskalad historia, likt Bessons Den sista striden).

    Men jag uppskattade verkligen försöket att filmatisera boken rakt av och var nästan lite uppspelt att äntligen få se se historien i rörligt format. Och med tanke på att det var ett projekt med knappa resurser, så tycker jag de lyckades hyggligt bra.

  3. Det har du sannerligen 😉 Och visst, berättarrösten är lite kackig, å andra sidan är det ju Vincent…Bara rösten skapar en viss stämning i sig, tycker jag.

  4. Vincent är Vincent, så är det. Men jag hamnade på samma betyg. Det är en b-film med dåliga italienska skådisar och dålig dubbning. Nu är ju det inte så många andra med förutom Vincent men…

  5. Ja, denna film är en ”mixed bag” verkligen. Jag gillar Vincent men du har rätt i att hans spelande också är ojämnt här X) Har int elätt boken och vill gärna gör aset snart. Den verkar bra 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: