alt.titel: Kärlek, vänskap, hat

HateshipJag tycker att jag känner mig förhållandevis familjär med novellsamlingar, inte minst tack vare herr Stephen King och hans idoga novellskrivande som med jämna mellanrum samlats i oftast väldigt trevliga utgåvor. Det fina med novellsamlingar är ju nämligen att även om allt kanske inte är tipptopp kan man oftast hitta ett eller till och med ett par guldkorn.

Men den här gången gav sig bokcirkeln ut på okänd mark. Vi hade i det sammanhanget aldrig läst en novellsamling och författarinnan Alice Munro var en helt ny bekantskap för mig (detta var innan Nobelvinsten, märk väl!). Det var de positiva skriverierna kring hennes på svenska nyutkomna Brinnande livet (Dear Life) som gav oss modet att pröva på Hateship…

I nio längre eller kortare noveller utforskar Munro mänskliga relationer, oftast mellan män och kvinnor. Som titeln antyder täcker de olika berättelserna in det mesta – många giftemål och en hel del kärlek, betydligt mindre hat. Däremot kan ibland anas en viss uppgivenhet när relationens motpart inte beter sig som som man skulle kunna önska.

Men livet handlar inte om att uppfylla önskningar och i det avseendet känns novellerna ”verkliga”. Det är inte alltid det finns ett tydligt avslut, ibland flyter en relation ut i närmast ingenting eller åtminstone något som antyder en viss osäkerhet inför framtiden och det är ju precis så som det är. Däremot är anslagen alltid fascinerande och precisa.

Inte heller går det alltid att dra skarpa gränser mellan bra och dåligt, gott och ont. I de fall Munro tydligt pekar, handlar det om arroganta eller hänsynslösa män (där alla av någon anledning är akademiker) och jag vet inte riktigt vad jag tycker om att ingen av novellerna vägs upp av en lika negativ kvinnlig karaktär.

Munros språk är finkänsligt och hela tiden en smula melankoliskt, eller också är det novellernas känsla av ofullständighet skapar den atmosfären. Hennes protagonister (alla kvinnor utom den avslutande Grant) tycks ofta sakna något, antingen i den relation som är novellens fokus eller i den som de flyr från. Och jag vet inte om det hänger på språket eller något annat, men trots att de få tidsmarkörer som finns pekar på 50- eller 60-tal upplever jag ständigt en känsla av att novellerna egentligen utspelar sig under ett betydligt tidigare 1900-tal. Det gäller särskilt den inledande noveller med samma titel som boken.

Författarinnan är född 1931 och därmed lite till åren. Kanske är det anledningen till att två av de nio novellerna handlar om åldrande par. Särskilt fastnade jag för ”Comfort” där Nina hittar sina ALS-sjuke man Lewis död för egen hand. Beskrivningen av biologiläraren Lewis styvnackade nappatag med det lilla samhällets krav på undervisning om kreationism jämsides med evolution grep mig på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara. Jag vet bara att jag tyckte mycket om den.

Jag skulle definitivt kunna tänka mig att fortsätta läsa Alice Munro. Då skulle jag emellertid satsa på att dra ut på det hela, läsa novellerna en i taget i lugn och ro för att låta dem sjunka in innan jag tar mig an nästa. Det här är inte litteratur som vinner på att forsas igenom, varken vad gäller innehåll eller form. Och då är det ju tur att den finns i novellform och inte tusensidiga tegelstenar.