SimpaticoIbland brukar det sägas att knepet med framgångsrika brott är att inte åka fast. Men frågan är om det inte är minst lika viktigt att inte låta sig uppslukas av kriminaliteten och alla dess implikationer. Kanske gjorde du saker du ångrar för att kunna genomföra brottet? Kanske var du tvungen att sälja dina principer billigt för att komma undan misstankar?

Tre personer som kan intyga att själva brottet är den lätta biten är Lyle, Vincent och Rosie. De är djupt insnärjda i en gemensam väv där det spelar mindre roll att det som startade det hela hände för mer än tjugo år sedan.

Den nedgångne Vincents desperata telefonsamtal lockar framgångsrike hästhandlaren Lyle från Kentucky till Kalifornien trots att Lyle snart ska genomföra sin största försäljning någonsin, avelshingsten Simpatico. Att de två männen står i något slags beroendeförhållande till varandra är helt klart, men det dröjer ett tag innan Simpatico låter oss förstå att det är både bedrägerier och utpressning med i spelet.

Jag köpte på mig Simpatico (för inte särskilt många kronor ska i och för sig tilläggas) eftersom jag hade någon slags vag aning om att jag kände igen titeln. Rollistan med Nick Nolte, Jeff Bridges, Sharon Stone, Catherine Keener och Albert Finney gjorde sitt till. Tänkte mig någon form av thriller.

Mja, inte direkt. Visst finns det ett mysterium i det att filmen suger ett tag på karamellen om exakt vad som timade mellan de tre yngre upplagorna av våra huvudpersoner för tjugo år sedan. Men i det stora hela är Simpatico snarare ett drama om förlust, hämnd, besatthet, att kunna leva med vad sina egna handlingar och förlika sig med sitt öde.

Den imponerande rollistan till trots dras filmen med vissa problem, varav det största torde vara att historien bygger på en pjäs och att det märks. Både händelseutveckling och repliker känns då och då extremt teatraliska, på ett sådant där sätt som säkert kan funka på scen men som gör att filmen inte känns särskilt verklig.

Jag får känslan av att dramatikern Sam Shepard varit betydligt mer intresserad av att utforska ämnena som historien berör än att skapa en vettig dynamik mellan sina karaktärer. Eller också är det en skuldbörda som man ska lägga vid regissören Matthew Warchus fötter, ty även han arbetar i vanliga fall mestadels som teaterregissör. Å andra sidan måste jag erkänna att jag blir extremt nyfiken på Matthews musikalversion (!) av LOTR.

Jag gillar både Catherine Keener och Albert Finney, men deras karaktärer förblir alltför knepiga filmen igenom. Ena sekunden trovärdigt normala för att i nästa bete sig på ett sätt som skär sig mot normaliteten. Guldstjärnan delas istället ut till den bittert försupna Sharon Stone som levererar ett rätt magnifikt överspel.

Pjäser behöver inte per automatik bli dåliga filmer, inte ens om det märks att det ligger en pjäs i basen av manusbygget. Men just i fallet Simpatico funkar det inte. Låt dig inte luras av rollistan som jag gjorde.

star_full 2star_full 2

Annonser