Martin ChuzzlewitEtt veritabelt lämmeltåg letar sig fram till den lilla byn i närheten av Salisbury som är hem för arkitekten Seth Pecksniff samt hans två döttrar, Charity (som varken är barmhärtig eller fylld av människokärlek) och Mercy (som inte har särskilt mycket förbarmande, hon heller).

Men det är inte Mr. Pecksniff som de alla är intresserade av att träffa, utan mannen som under en period bott på värdshuset The Dragon. Han har nämligen av kusinen Pecksniff identifierats som den förmögne Martin Chuzzlewit och nu hastar mer eller mindre avlägsna släktingar genom landet för att kunna kasta sig för den rikes fötter i hopp om ett omnämnande i testamentet.

Chuzzlewith själv är föga förvånande utled på de rovgiriga, han har till och med förskjutit sin egen sonson och namne, Martin Chuzzlewit d.y. Istället tycker Martin d.ä. att han var riktigt listig när han tog sig an den föräldralösa Mary Graham för att göra henne till sin följeslagerska och sköterska. Henne lovar han nämligen pengar så länge han är i livet, men garanterar att hon inte ska få ett ruttet lingon när han trillar av pinn. Därmed blir hon den enda i hans omgivning som inte önskar livet ur gamlingen.

Det gör däremot Jonas Chuzzlewit, han skulle helst se att både Martin d.ä. och hans egen far (tillika Martin d.ä. bror) Anthony så snart som möjligt drar på sig träfracken. Eller kanske han skulle kunna göra sig en hacka på att gifta sig med någon av Mr. Pecksniffs döttrar? Jonas är kanske en av de mest osympatiska gamarna, men han saknar inte konkurrens i Mr. Pecksniff själv, Mr. och Mrs. Spottletoe, Chevy Slyme och Montague Tigg.

Ovanstående stycken beskriver ungefär de fyra första kapitlen av drygt 50 och introducerar inte ens hälften av alla karaktärer som Dickens pepprat sin sjätte (eller sjunde, lite beroende på hur man räknar) roman med. Kanske är det anledningen till att Martin Chuzzlewit tillhör en av författarens mindre kända böcker? Historien hoppar fram och tillbaka mellan ungefär tre olika parallella handlingar och huvudpersonerna får finna sig i att inte sällan se sig förpassade till bakgrunden av färgstarka bikaraktärer av typiskt dickensiska mått.

Dessutom verkar Dickens en bit in ha kommit på att det skulle vara en bra idé att låta Martin d.y. och hans obändigt positive följeslagare Mark Tapley fara en sväng till Amerikat. Det renderar i en hel del roliga beskrivningar och spetsig kritik av USA och det koloniala kynnet (vilket främst yttrar sig genom att man ser ned på allt europeiskt och gärna utnyttjar sitt oberoende till att skjuta sina meningsmotståndare), men gör också att Martin och Mark helt plötsligt känns väldigt avlägsna och då inte bara geografiskt.

Martin Chuzzlewit skulle kunna ses som en pikaresk, på grund av sin fragmentariska karaktär och att de huvudkaraktärer som det ändå tycks vara meningen att vi ska följa (Martin d.y. och Mr. Pecksniffs mildsinte lärling Tom Pinch) inte står särskilt högt på samhällsstegen.

Av de olika parallella handlingarna är den svagaste för min del den som följer ett helt gäng olika Londonbor som på olika sätt är kopplade till de mer huvudsakliga karaktärerna. Här blir intresset för svagt och resultatet alldeles för rörigt för min del, jag tappar kollen på vem som säger vad eller i vilken relation de står till någon som jag minns vem det är.

Men på grund av olika omständigheter lyssnade jag igenom boken inte bara en gång och i likhet med många av de andra Dickensromanerna som jag hittills försökt mig på (nu saknar jag faktiskt bara The Old Curiosity Shop, Barnaby Rudge och Dombey and Son för full pott och gissa vad som ligger redo i iPhonens spellistor?) började jag efter ett par omtag mer och mer uppskatta författarens språkliga ekvilibrism. När all uppmärksamhet inte behöver ägnas åt att försöka hänga med i handlingen hinner man fullt naturligt med att upptäcka andra saker.

Och i det måste jag säga att Martin Chuzzlewit faktiskt är smått briljant, Dickens är i sanning en mästare på lika finurligt formulerade som målande liknelser och underfundig ironi. Hans dialoger är små skimrande diamanter i den något röriga malmådern som är själva händelseutvecklingen.

Och även om helheten kan vara lite förvirrande är vissa av de scener som författaren arrangerar antingen hysteriskt roliga (oftast när det handlar om den pompöse hycklaren Pecksniff) eller isande i sin ohygglighet (särskilt i fallet Jonas Chuzzlewit). Säga vad man vill, men Dickens visade sina riktiga skurkar (och alltså inte de humoristiskt pompösa och själviska) liten pardon och låter dem i sanning lida för sina brott.

Tack vare omtagen blev Martin Chuzzlewit en mellan-Dickens som inte sällan faktiskt är uppe och nosar på de högre sfärerna.

Librivoxkvalitet: Helt ok, om än något själlöst, vad gäller både tal- och ljudkvalitet.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full