The Secret Life of Walter Mitty 2013En klurig filmbloggare kommenterade apropås The Secret… ”För att vara en hyllad film har jag stött på väldigt få hyllningar” och det stämmer verkligen. Affischer slänger ur sig referenser som Forrest Gump och blurbs av typen ”Go with it, it’s wonderful” men mottagandet har varit minst sagt ljumt, åtminstone i de kretsar jag rör mig (och blott 43% Fresh på Rotten Tomatoes). En referens som känns avsevärt mer välfunnen (men förstås betydligt mindre smickrande) än Forrest Gump är Jim Carreys medelmåttiga livslektionsfilm Yes Man. (Och nej, det var inte jag som prickade in den…)

Ben Stillers Walter Mitty är förvisso inte bitter och cynisk som Jim Carreys Carl Allen, utan framlever ett höggradigt anonymt liv i sin prudentliga lilla lägenhet och kortärmade vita skjorta. Han följer pendlarströmmen av grå kontorsråttor varje dag som en klocka. Grejen är att Walter egentligen har ett rätt häftigt jobb, som negativansvarig på ärevördiga amerikanska magasinet Life. Men vad hjälper det när han inte vågar närma sig den trevliga Cheryl som precis börjat jobba på tidningens administrativa avdelning?

Men i Walters livliga dagdrömmar är han en heroisk superman som både räddar barn och trebenta hundar ur brinnande byggnader och dessutom naturligtvis tar chansen att kyssa den trebenta hundens tacksamma ägare. Tyvärr kan Walters dagdrömmar inte rädda honom från det faktum att ägarförlaget kallat in ett gäng skäggprydda hatchet men som ska lägga ned pappersversionen av Life och istället utveckla någon slags lågkvalitativ (tycks det per definition antas) onlinetidning.

Walters jobb ligger nu i vågskålen, inte bara eftersom hans arbetsuppgifter är så hopplöst analoga och ålderdomliga. Han saknar nämligen också just det negativ som en av tidningens mest hyllade fotografer påstår ska vara det givna omslagsfotot till Lifes avslutande nummer. Jakten på negativet, eller snarare dess upphovsman, tvingar honom naturligtvis till risktagningar som han tidigare aldrig ens kunnat dagdrömma sig till.

På ett sätt kan jag förstå önskan att göra en remake på den klassiska komedin med Danny Kaye. Ett svårartat anfall av georgelucaism som obönhörligt viskar att det med dagens tekniska möjligheter inte finns några gränser för hur häftiga dagdrömmar en kille som Walter skulle kunna få.

Och hade man gått på originalets rent humoristiska stil hade det kunnat funka eftersom själva grejen med filmen då blir kontrasten mellan dröm-Walter och verklighets-Walter. Men denna nya upplaga av The Secret… nöjer sig inte med att vara en renodlad komedi och då blir det problematiskt. Det är också här jämförelsen med Yes Man blir som tydligast – Ben Stiller måste Lära sig att Leva Livet och Gripa Chansen i Flykten medan det för Danny Kaye räckte att klara livhanken undan slemma skurkar och därmed skaffa sig lite välbehövligt självförtroende.

Som filmen nu utkristalliserar sig hade man egentligen inte alls hade behövt göra dagdrömmarna för 2013 års Walter så otroligt häftiga och dramatiska. Actionstämningen i dem skär sig dessutom radikalt med filmens i övrigt nästan melankoliska ton. På samma sätt som Danny Kayes drömmar färgades av hans arbete med pulpromaner tror jag det hade varit smartare att låta Stillers drömmar färgas av de stillbilder han brinner för.

Och nog för att 2010-talets människa kanske är mer orolig för arbetslöshet än 1940-talets, men berättelsen om Lifes nedläggning matchar inte Walters inre utveckling. Å ena sidan blir han någon slags personifiering av tidningens credo (“To see the world, things dangerous to come to, to see behind walls, to draw closer, to find each other and to feel. That this is the purpose of Life”) och filmen försöker vara någon slags hyllning till det påtagliga, det riktiga (till skillnad då från ”Life online”). Å andra sidan hade man kunnat formulera den typen av historia helt utan nedläggningshotet, vilket nu bara skapar o-rolig humor i antagonismen från de nya (och givetvis taskiga) cheferna.

Walters telefonkontakter med supporten Todd på nätdejtingsajten eHarmony fungerar bra på ett konceptuellt plan men blir i realiseringen mest övertydliga uppdateringar av vad Walter går igenom. De leder också till att man irriterat börjar nitpicka själva historien och fundera över exempelvis hållbarhet och batteritid hos Walters mobil. Historien hjälper inte heller till att förtrycka denna egentligen rätt trista impuls. The Secret… begär exempelvis att vi ska tro på att den timide kontorsslaven utan problem i rask takt kan cykla och knata en och en halv mil samt har skate- och longboardkunskaper som fortfarande sitter som gjutna i musklerna efter typ 20 år.

The Secret… anno 2013 misslyckas alltså i allt väsentlig vad gäller ton, budskap och historia. Med det sagt måste jag ändå medge att jag blev väldigt förtjust i filmens visuella stil, exempelvis artikuleringen av ordbilder på husfasader eller i flygplan och panoreringen över klassiska Lifeomslag. Det är så man borde ha arbetat med dagdrömmarna! Den lite bitterljuva fotbollsscenen under Himalayas nedgående sol blev en av höjdpunkterna. Värt att nämna är också uppdateringen av originalets lite unkna mor-sonförhållande, där Shirley MacLaine och Ben Stiller faktiskt får ett par lågmält fina scener mot varandra.

star_full 2star_full 2

Annonser