alt. titel: Här kommer en annan

The Secret Life of Walter MittyStackars Walter Mitty är hunsad både på jobbet och hemma. Han bor fortfarande med sin bossiga mamma som tvingar honom att springa tusen miljoner ärenden åt henne när han nu ändå pendlar in till New York från New Jersey. Som redaktör på pulpmagasinförlaget Pierce Publishing Company har han egentligen massor med bra idéer men klarar inte av att stå på sig när mr. Pierce himself raskt annekterar dem och låtsas att det var han som kom på dem.

Man skulle kunna tro att Walter är lika handikappad när det kommer till damer och det stämmer förstås. Trots det har han faktiskt en fästmö, men man får en känsla av att relationen inte så mycket upprätthålls av de unga tus heta kärlek för varandra som det faktum att deras mödrar är BFF. Den tantigt klädda Gertrude verkar faktiskt bry sig betydligt mer om sin bortskämda pudel Queenie än sin trolovade.

Walters räddning i vardagen är hans dagdrömmar. Påeldad av alla historier han läser i jobbet kan han när som helst se sig själv som modig pilot, genialisk kirurg eller ståndaktig skeppskapten. Det enda alla dessa karaktärer har gemensamt är att de är obevekliga charmörer och alltid har en kvinna vid sin sida.

Denna drömkvinna får ett ansikte dagen då den mystiska Rosalind van Hoorn först ger Walter en oväntad kyss på hans annars så trista tågpendlingen och sedan övertalar honom att dela taxi med henne. Men med Rosalind i sitt liv har Walter inte bara fått en fysisk varelse att berika sina drömmar med, utan också en högst verklig spänning när han måste hjälpa henne att rädda holländska konstskatter som smusslats undan från nazisterna.

Det ska ärligt sägas att jag (fortfarande) inte riktigt är med på det till synes outtömliga humoristiska potential som ligger i män som hunsas av kvinnor, må det sedan vara mödrar eller hustrur. Särskilt inte som det tenderar att framställas i lite äldre film. Men är det någon som ändå lyckas göra det hela roligt, skulle det i så fall vara just Danny Kaye.

Hans Walter är egentligen ingen komplicerad karaktär och därför är det fascinerande att se hur Kaye trots toffelhjältestatusen lyckas undgå att göra honom patetisk. Kanske är det förmågan till nervöst stammande och fladdrande med händerna (gärna kombinerat med små falsettpip) som jag till skillnad från exempelvis Gene Wilder finner riktigt roligt.

Själva mysteriet i The Secret… är givetvis skäligen enkelt, poängen med filmen är ju egentligen inte att vara spännande utan att kontrastera Walters heroiska dagdrömmar med hans verkliga liv. Jag gillade hur drömmarna alltid introducerades med Kayes egen VO som direkt sätter pulptonen och därmed ger dem en förankring i hans arbete.

Eftersom han fortsätter att dagdrömma även när Rosalind kommit in i hans liv finns åtminstone hos honom själv alltid en viss tveksamhet kring huruvida det som händer verkligen händer eftersom det verkar så osannolikt. Särskilt bra fungerar detta givetvis i filmens kanske roligaste scener när Kaye tvingas till terapi hos Boris Karloffs djävulske psykiater.

Genus-o-metern noterar också med ett visst intresse att trots att Walter själv egentligen aldrig tar några egna initiativ, utan hela tiden måste tvingas till handling av antingen skurkarna eller Rosalind själv är det förstås han som framstår som vinnaren när dagen och mysteriet är till ända. Den sänder också en tacksamhetens bön till modegudarna över att leva i ett årtionde som inte kräver en garderob om minst 15 olika käcka små hattar.

The Secret… är ingen toppfilm, men kommer långt på Danny Kaye själv som inom filmens ramar lyckas göra sin Walter både trovärdig och charmig.

star_full 2star_full 2star_full 2