X3: Stan Laurel och Oliver Hardy

Efter att ha gått på komedi-pumpen med Buster Keaton tyckte jag att det var lika bra att ta itu med en annan humorklassiker: Laurel and Hardy eller, på ren svenska, Helan och Halvan. För egen del har paret aldrig haft samma status som geniet Charlie Chaplin, men jag var nyfiken på att se om detta baserades på realiteter eller bara något slags vagt minne av tittningar i späd ålder.

Stan Laurel var den egentligen medellånge och medeltjocke britten som bredvid den långe och rejält tjocke amerikanen Oliver Hardy istället uppfattades som liten och späd. Den dynamiska duon spelade gemensamt in över 70 kortfilmer (både tysta och vältaliga) samt 20 långfilmer, flertalet av dem ackompanjerade av den lätt igenkännliga ”The Dance of the Cuckoos”.

Några minuters nätefterforskningar gav vid handen att om jag ville ha högkvalitativ humor var det filmerna Sons of the Desert (1933), Way Out West (1937) och Block-Heads (1938) som jag skulle sikta in mig på. Sons of the Desert har exempelvis i likhet med Keatons The General blivit utvald att ingå i National Film Registry.

Stora delar av parets produktion finns att tillgå i en eller annan form på youtube (länkar nedan) om man nu som jag inte blivit välsignad med gamla VHS-band. Och eftersom vardera av filmerna klockade in på ungefär en timme vardera kändes det inte som något stort åtagande att klämma alla tre på en gång.

SotD (”Every minute a laugh… Every laugh a howl!”) handlar om två kushade äkta män som är med i den fiktiva logen Sons of the Desert. Logen ska ha sitt stora konvent i Chicago och som männen bor i Kalifornien är det en bit att åka. Särskilt Oliver Hardys fru är emot det hela – han har ju lovat att ta med henne på en gemensam semester istället! – men en listig plan sätts i verket för att de ska kunna åka utan att fruarna får veta något.

I WOW (”They’re wildwest outlaws of trouble and trigger men!”) är de bägge på jakt efter den unga Mary Roberts för att kunna överräcka lagfarten till en guldgruva som hon fått ärva av sin far. Men de blir lurade av den snikne saloonägaren Mickey Finn (spelad av deras ständigt lika skallige och mustaschbeprydde vapendragare James Finleyson) och hans giriga hustru, den platinablonderade Lola Marcel. Hur ska de nu kunna se till att stackars Mary får det arv hon är berättigad till?

I B-H (”90 minutes of happiness and hi-jinks”) vaktar Stan Laurel 1938 fortfarande skyttegraven i Europa utan att fatta att första världskriget är över. Han blir en stor sensation när han återvänder till staterna och hans gamle kompis Oliver Hardy bestämmer sig för att ta med honom hem och presentera honom för lilla frugan. Något som ska visa sig vara lättare sagt än gjort.

Det var kul att upptäcka att filmerna sinsemellan faktiskt var ganska olika, inte minst vad gäller typ av humor. Mycket bygger förstås på ren fysisk fars, särskilt i B-H händer det lite väl ofta att Hardy ser något konstigt men reagerar på det först någon minut senare. Gärna genom att hoppa tre meter upp i luften och sedan rusa tillbaka för att kontrollera att han verkligen såg vad det var han trodde att han såg.

Det är i princip alltid Hardy som råkar illa ut – ramlar igenom tak eller ned i djupa flodhål, får fotbollar i skallen, sand tippad över sig – men det är nog bara i B-H som det allt som oftast är Laurels fel. Han ser till att sanden tippas ut eller sparkar en man i baken som i sin tur sparkar Hardy.

All denna åverkan på Hardys person är förstås roligt, inte bara för att han är tjock utan för att han också är den pompöse av de två. Laurel är mer ambivalent, ibland är han smart men inte sällan samtidigt dummare än tåget. Oavsett vilket finns det alltid anledning för Hardy att bli förbannad på sin kompis (något som blir lite konstigt i särskilt B-H eftersom han där samtidigt är så bestämd på att plocka med Laurel hem).

Det är också Laurel som alltid lyckas med de surrealistiska inslagen. I WOW finns ett par klassiska sekvenser där han lyckas tända eld på sin egen tumme som om det vore en tändsticka medan hela handen får tjäna som en pipa. I B-H lyckas han dessutom vid ett par tillfällen dra ned rullgardinen i ett fönster som egentligen bara är en skugga på väggen.

Till slut finns också en del språklig humor, men den är verkligen varken subtil eller särskilt vanligt förekommande. Överhuvudtaget vore det synd att kalla filmerna jag såg för sofistikerade, Laurel och Hardy är i grund och botten ett par clowner. Det sociala patos och känsla för den lille mannen som jag ofta tycker att man hittar hos Chaplin lyser med sin frånvaro – här handlar det enbart om att underhålla utan allt för mycken tankemöda.

Nå, var de roliga då undrar förstås den nyfikne? Mnjae, får nog svaret bli i det här fallet. Av de tre olika filmerna gillade jag WOW bäst, den skulle jag till och med kunna tänka mig att se om. Här fanns en ganska bra blandning mellan de olika humortyperna, till och med en hel del språklig sådan (Laurel till Lola: ”Now that you own a gold mine, I bet you’ll be a swell gold-digger”). Parets olika karakteristika (Laurels sätt att knipa ihop ögonen och låta rösten gå upp i gråtfalsett eller Hardys överraskningsmanövrar) är inte riktigt lika överdrivna som i de andra två filmerna.

Det jag hade störst problem med (och som typiskt nog förekom minst i WOW) var att så mycket av humorn byggde på det förhållande som man också känner igen från exempelvis svensk pilsnerfilm: toffelmaken och huskorset. Eftersom i princip hela grejen med både SotD och B-H är det uppenbarligen oerhört lustiga i att hustrur beter sig som om deras män vore oregerliga barnungar, faller också filmernas potential för att underhålla.

Slutnotan landar alltså mellan Keaton och Chaplin. Jag skulle absolut kunna tänka mig att se fler filmer med det omaka paret. Däremot är jag kanske inte är tillräckligt överväldigad för att direkt skaffa mig medlemskap i fanklubben med det förväntade namnet The Sons of the Desert.

Sons of the Desert (1933)

Way Out West (1937)

Block-Heads (1938)

Annons