X3: Stan Laurel och Oliver Hardy

Efter att ha gått på komedi-pumpen med Buster Keaton tyckte jag att det var lika bra att ta itu med en annan humorklassiker: Laurel and Hardy eller, på ren svenska, Helan och Halvan. För egen del har paret aldrig haft samma status som geniet Charlie Chaplin, men jag var nyfiken på att se om detta baserades på realiteter eller bara något slags vagt minne av tittningar i späd ålder.

Sons of the DesertStan Laurel var den egentligen medellånge och medeltjocke britten som bredvid den långe och rejält tjocke amerikanen Oliver Hardy istället uppfattades som liten och späd. Den dynamiska duon spelade gemensamt in över 70 kortfilmer (både tysta och vältaliga) samt 20 långfilmer, flertalet av dem ackompanjerade av den lätt igenkännliga ”The Dance of the Cuckoos”.

Några minuters nätefterforskningar gav vid handen att om jag ville ha högkvalitativ humor var det filmerna Sons of the Desert (1933), Way Out West (1937) och Block-Heads (1938) som jag skulle sikta in mig på. Sons of the Desert har exempelvis i likhet med Keatons The General blivit utvald att ingå i National Film Registry.

Stora delar av parets produktion finns att tillgå i en eller annan form på youtube (länkar nedan) om man nu som jag inte blivit välsignad med gamla VHS-band. Och eftersom vardera av filmerna klockade in på ungefär en timme vardera kändes det inte som något stort åtagande att klämma alla tre på en gång.

SotD (”Every minute a laugh… Every laugh a howl!”) handlar om två kushade äkta män som är med i den fiktiva logen Sons of the Desert. Logen ska ha sitt stora konvent i Chicago och som männen bor i Kalifornien är det en bit att åka. Särskilt Oliver Hardys fru är emot det hela – han har ju lovat att ta med henne på en gemensam semester istället! – men en listig plan sätts i verket för att de ska kunna åka utan att fruarna får veta något.

Way Out WestI WOW (”They’re wildwest outlaws of trouble and trigger men!”) är de bägge på jakt efter den unga Mary Roberts för att kunna överräcka lagfarten till en guldgruva som hon fått ärva av sin far. Men de blir lurade av den snikne saloonägaren Mickey Finn (spelad av deras ständigt lika skallige och mustaschbeprydde vapendragare James Finleyson) och hans giriga hustru, den platinablonderade Lola Marcel. Hur ska de nu kunna se till att stackars Mary får det arv hon är berättigad till?

I B-H (”90 minutes of happiness and hi-jinks”) vaktar Stan Laurel 1938 fortfarande skyttegraven i Europa utan att fatta att första världskriget är över. Han blir en stor sensation när han återvänder till staterna och hans gamle kompis Oliver Hardy bestämmer sig för att ta med honom hem och presentera honom för lilla frugan. Något som ska visa sig vara lättare sagt än gjort.

Det var kul att upptäcka att filmerna sinsemellan faktiskt var ganska olika, inte minst vad gäller typ av humor. Mycket bygger förstås på ren fysisk fars, särskilt i B-H händer det lite väl ofta att Hardy ser något konstigt men reagerar på det först någon minut senare. Gärna genom att hoppa tre meter upp i luften och sedan rusa tillbaka för att kontrollera att han verkligen såg vad det var han trodde att han såg.

Det är i princip alltid Hardy som råkar illa ut – ramlar igenom tak eller ned i djupa flodhål, får fotbollar i skallen, sand tippad över sig – men det är nog bara i B-H som det allt som oftast är Laurels fel. Han ser till att sanden tippas ut eller sparkar en man i baken som i sin tur sparkar Hardy.

Block-HeadsAll denna åverkan på Hardys person är förstås roligt, inte bara för att han är tjock utan för att han också är den pompöse av de två. Laurel är mer ambivalent, ibland är han smart men inte sällan samtidigt dummare än tåget. Oavsett vilket finns det alltid anledning för Hardy att bli förbannad på sin kompis (något som blir lite konstigt i särskilt B-H eftersom han där samtidigt är så bestämd på att plocka med Laurel hem).

Det är också Laurel som alltid lyckas med de surrealistiska inslagen. I WOW finns ett par klassiska sekvenser där han lyckas tända eld på sin egen tumme som om det vore en tändsticka medan hela handen får tjäna som en pipa. I B-H lyckas han dessutom vid ett par tillfällen dra ned rullgardinen i ett fönster som egentligen bara är en skugga på väggen.

Till slut finns också en del språklig humor, men den är verkligen varken subtil eller särskilt vanligt förekommande. Överhuvudtaget vore det synd att kalla filmerna jag såg för sofistikerade, Laurel och Hardy är i grund och botten ett par clowner. Det sociala patos och känsla för den lille mannen som jag ofta tycker att man hittar hos Chaplin lyser med sin frånvaro – här handlar det enbart om att underhålla utan allt för mycken tankemöda.

Nå, var de roliga då undrar förstås den nyfikne? Mnjae, får nog svaret bli i det här fallet. Av de tre olika filmerna gillade jag WOW bäst, den skulle jag till och med kunna tänka mig att se om. Här fanns en ganska bra blandning mellan de olika humortyperna, till och med en hel del språklig sådan (Laurel till Lola: ”Now that you own a gold mine, I bet you’ll be a swell gold-digger”). Parets olika karakteristika (Laurels sätt att knipa ihop ögonen och låta rösten gå upp i gråtfalsett eller Hardys överraskningsmanövrar) är inte riktigt lika överdrivna som i de andra två filmerna.

Det jag hade störst problem med (och som typiskt nog förekom minst i WOW) var att så mycket av humorn byggde på det förhållande som man också känner igen från exempelvis svensk pilsnerfilm: toffelmaken och huskorset. Eftersom i princip hela grejen med både SotD och B-H är det uppenbarligen oerhört lustiga i att hustrur beter sig som om deras män vore oregerliga barnungar, faller också filmernas potential för att underhålla.

Slutnotan landar alltså mellan Keaton och Chaplin. Jag skulle absolut kunna tänka mig att se fler filmer med det omaka paret. Däremot är jag kanske inte är tillräckligt överväldigad för att direkt skaffa mig medlemskap i fanklubben med det förväntade namnet The Sons of the Desert.

Sons of the Desert (1933)

Way Out West (1937)

Block-Heads (1938)

13 reaktioner till “X3: Stan Laurel och Oliver Hardy”

  1. Många år sedan man såg en film med den här duon nu.
    Minns att tv vevade dem ganska regelbundet när det begav sig.
    DÅ tyckte man ju det var rätt hejdlöst festligt. Kanske tidens tand VERKLIGEN har nött på alstren..? Liksom ens eget åldrande… 😉

  2. Nej, nej och nej 😉 Jag kan konstatera att filmerna håller lika bra nu som de gjorde när jag växte upp med dem. Men jag ser inte filmerna med dem som något sofistikerat som du är inne på. Chaplin gjorde lite tyngre film, och jag gillar dem mycket. Helan och Halvan gjorde något lite annat, och jag älskar de flesta av deras lång- och kortfilmer. Men det är det lättsamma och deras samspel som alltid får mig att skratta och må bra.

    Way Out West har jag inte sett på väldigt länge, så den kan jag inte kommentera. Sons of the Desert är inte någon av deras starkaste filmer, men ändå gillar jag den. Block-Heads är en favorit och är nog nästan en femma. Så där håller jag definitivt inte med dig. Men det är så klart en smaksak. Tycker den är fylld av strålande humor och scener.

    Ett tips är annars A Chump at Oxford som jag såg om för inte alltför länge sen och den håller bra, en fyra.

  3. @Movies-Noir: Block-Heads en femma?! Jag börjar allvarligt ifrågasätta din humor 😉 Men de var ju ändå tillräckligt bra för att jag absolut skulle kunna tänka mig att testa ditt tips. The Flying Deuces ska väl också vara något av en klassiker?

  4. Jag gillar de här filmerna skarpt. Håller med om att SoD är minst kul. Dom springer bara omkring o fjantar sig. Men jag gillar verkligen fantasin och alla konstiga infall i de andra. Hur kan man egentligen hitta på allt? Och sen det faktum att allt känns så himla autentiskt, som om att alla karaktärerna verkligen är de dom är. Det finns en del andra roliga filmer, som Air Raid Wardens. Det finns en bra ”fängelse” film och sen en där de är med en förrymd mördare på en båt. Kommer inte ihåg vad dom heter. Den med barnstjärnan Shirley Temple är också rätt kul. Men många andra är bara fjantiga. Ska fundera lite och återkommer kanske. Har i alla fall sett ett femtiotal filmer med L&H, men de flesta var nog för 20 år sedan.

  5. @David: Det verkar som om jag skulle behöva fördjupa min bekantskap med herrarna för att uppskatta dem till fullo 😉 Återkom gärna med fler tips, annars har jag ju lite att bita i redan.

  6. Okej, ska fundera. Här är Big business, 20 minuter kortfilm. En riktigt trevlig förstörelsefest. Det roligaste, eller tragikomiska är att inspelningsteamet hade tagit fel hus. Familjen som bodde där var bortresta och var ju inte så glada när de kom hem. youtube.com/watch?v=5TRneBC98Gk

  7. @David: Åh, tack! Ska ha husförstörelsen i åtanke när jag ser den och 20 minuter klipper man ju utan några större problem.

  8. Kortfilmerna på runt 20 minuter är ett perfekt sätt att lära känna herrarna bättre. Finns många bra där. Gillar bl.a. Tit for Tat, Busy Bodies och The Music Box.

  9. Är ingen expert men har alltid haft ett gott öga till de här två herrarna. Å andra sidan så gillar jag pilsnerfilmer………..

  10. @Movies-Noir: Tack för fler tips!

    @Filmitch: Har du prövat dem på sista tiden? Annars så är ju parallellen till pilsnerfilmer och Åsa-Nisse inte helt off…

  11. Jodå har ett par filmer hemma och en film för ett tag sedan som på svenska heter ”Lätt på tå” och visst skrockade jag förnöjt 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: