The Firm 1989Sista singeln ut i sporttemafrenesin, vilken innehöll förvånansvärt få filmer som handlade om icke-amerikansk fotboll (var det kanske bara Shaolin Soccer?). När filmspanartemat rör sig i så fruktbara marker som sportfilmer handlar det inte så mycket om att hitta på något att skriva om som att försöka välja i överflödet. Man surfar runt på nätet och frågar sin nära och kära. Ändå blev jag lite förvånad när min kapitalt sportointresserade make kom med alternativet The Firm. Inte minst eftersom jag själv aldrig hört talas om filmen. Vilket å andra sidan kanske inte är så konstigt, fotbollsfilmer är inte min specialitet och detta var dessutom en TV-film om bara 70 minuter (den finns inte ens inlagd på IMDb).

Man kan ifrågasätta om en film om cheerleading är en sportfilm eftersom det finns vissa tveksamheter huruvida cheerleading är en sport i sig. I ännu högre grad går det förstås därför att ifrågasätta om en film om sportsupportrar verkligen är en sportfilm. Och när det gäller killarna i The Firm, med Clive “Bex” Bissel i spetsen för firman Inter City Crew (ICC), kan man verkligen undra över deras sportintresse. Det är nämligen helt uppenbart att det viktiga för dem inte är fotbollen eller ens det egna laget utan möjligheten att få puckla på andra människor. Ruset man får av att drämma till med det där baseballträet kan inte mäta sig med något som upplevs på läktarplats.

Lite oväntat är emellertid inte Bexy en arbetslös slackerhuligan, han har ett stadgat mäklarjobb samt fru och en liten son. Hur förtjust hustrun Sue är i Bexys fritidsintresse och hans kompisar är lätt att föreställa sig. Men hon är en kvinna som lever på hoppet och Bexys löfte att han ska sluta med firman. Snart. Måste bara fixa den där sista uppgörelsen först. Som i sin tur givetvis leder till en ny uppgörelse.

The Firm hymlar inte med sitt budskap. Bexy må ha det gamla pojkrummet tapetserat med idolbilder på fotbollslaget men vi får aldrig se honom eller några av hans kumpaner bevista en match. I planerna att åka till den europeiska kontinenten ingår inte så mycket köp av matchbiljetter som planering av när och var man ska banka skiten ur motståndarna.

Vilda fotbollssupportar tycks ha existerat åtminstone sedan sent 1800-tal men det är först på 50- och 60-talen som fenomenet verka ha blivit mer organiserat och på allvar uppmärksammats i media. I mitten av 60-talet myntades frasen “huliganism” och det är kanske i de sammanhangen som Bexys pappa befann sig.

Fadern åvråder nämligen inte alls sonen från hans fritidssyssla, utan påpekar hellre att 80-talets huliganer är ynkryggar som inte kan slåss med nävarna som riktiga karlar. Det hindrar dock inte att de yngre medlemmarna i ICC gör vad som helst för att få Bexys uppmärksamhet.

Om The Firm var en av de första filmerna som visar just den här sidan av fotbollsvärlden kan jag tänka mig att den fick stort genomslag i slutet på 80-talet. Själv känner jag mig kanske något blasé, både vad gäller inställningen hos ICC-killarna och inte minst sättet på vilken historien berättas. The Firm bjuder tyvärr i det avseendet nämligen inte på några som helst överraskningar, varken vad gäller Bexys beteende, hans våldsarv och öde eller den tröstlöshet som The Firm förmedlar runt själva fenomenet.

Två saker står däremot ut som gör att det nog kan finnas en anledning till att den fortfarande hålls som något av det bästa som gjorts i ämnet. Våldet är rått och realistiskt och ger upphov till en viss andlöshet hos åskådaren. Och Gary Oldman i rollen som Bex har nog aldrig varit bättre.

I sina senare och egentligen mer hyllade prestationer (True Romance, Leon, Dracula) har det alltid funnits ett lätt hysteriskt drag hos Oldman som jag ofta tycker blir lite överdrivet, lite teatraliskt. Då funkar han nästan bättre som superskurken Zorg i The Fifth Element där hela grejen är att det ska vara överdrivet och teatraliskt.

Men som Bex är Oldman lugn och kontrollerad, så till den grad att man inte riktigt förstår förvandlingen till baseballträfurie. Däremot har man inga som helst problem att tro på samme furie och det är här finessen ligger. Oavsett om Oldman gullar med sin son eller sparkar ned Gary Busey-lookaliken Phil Davies är det aldrig någon tvekan om att hans Bex är en verklig person.

Så i det avseendet tycker jag nog inte att The Firm är perfekt som sportfilm betraktat, även om den bekantar oss med sportens baksidor. Som personporträtt är den däremot briljant.

Annonser