Raging Bull (1980)

alt. titel: Tjuren från Bronx

När det nu ändå vankades sporttema kunde jag ju inte annat än ta tillfället i akt och se Raging Bull som stått på hyllan ett bra tag och funnits i medvetandet som en Stor Film ännu längre. Allt eftersom historien om mellanviktsboxaren Jake LaMotta fortskred fick den dessutom en ytterligare aktualitet genom parallellerna jag tyckte mig se med den hett omdebatterade The Wolf of Wall Street, eller kanske snarare likheterna mellan (framställningen av?) Jake och Jordan Belfort.

Precis som i den senare film får vi en snabb skymt av en äldre man för att sedan raskt kastas drygt 20 år tillbaka i tiden när LaMotta är en ung och hungrig boxare med siktet inställt på en världsmästartitel. Möjligen för att han vägrar att liera sig med maffian och ställa upp på läggmatcher går det inte så bra, trots att han själv känner sig tillräckligt stark för att ta sig an tungviktsmästaren Joe Louis.

Brodern Joey har det inte så lätt som den egensinniges manager och minst lika mycket skit tycks kastas på hustrun Irene. Skrikmatcher mellan de unga tu är legio, oavsett om det gäller sättet hon steker hans biffar på eller ännu mer triviala ting. Det är därför kanske inte så konstigt att Jake låter blicken vandra bland Bronx kvinnliga fägring och slutligen kommer till vila på (mycket) unga blondinen Vickie.

Annars markeras årens gång primärt av LaMottas olika matcher, vars höjdpunkt givetvis utgörs av den mot fransmannen Marcel Cerdan 1949 när han äntligen kan titulera sig världsmästare.

Tillbaka till jämförelsen med The Wolf… Åtminstone i de här två filmerna upplever jag att Scorsese är bra på att visa vad och hur. Till och med mycket bra. Man skrattar förvisso inte särskilt mycket, varken åt eller med Robert De Niros Jake LaMotta (ler han ens en enda gång under hela filmen?!) men det hela är jäkligt snyggt. Och visst finns det lite av kontorsorgie över den oregerliga boxningspubliken?

Däremot saknar jag en hel del varför. Vi förstår att boxning är det enda Jake är riktigt bra på, men är det bara därför han ägnar sig åt sporten? Han är förvisso driven till besatthet av sin förmåga att stå pall (”You didn’t get me down, Ray”) och slå ned vem som helst (Joe Louis), samtidigt verkar han direkt efter titelvinsten 1949 lägga ned verksamheten. Eller hur man nu ska tolka den tilltagande plufsigheten som knappast signalerar mean-and-lean.

Och varför slår han sig på att bli krogägare och någon slags allmän entertainer när i alla fall Scorcese gör sitt bästa för att visa att han är rätt patetisk i bägge rollerna. Är det bara för att få rejäla tungkyssar från fjortistjejer som vill kunna supa till på hans etablissemang? Aningens tunt kan jag tycka. På samma sätt kan man ju undra om en lunch med den kokainglade Mark Hanna var tillräcklig för att Jordan Belfort skulle slå in på en betydligt mer amoralisk bana än han från början verkade ha stakat ut.

Jag undrar också över kvinnorna i dessa mäns respektive liv. Jordans första fru Teresa får bli riktigt upprörd i bild först när han på allvar hookar upp med modell-Naomi trots att vi som publik fått vara med när han gökar runt ett bra tag innan dess. Jakes första fru får inte ens så mycket av regissören, utan försvinner bara väldigt tyst och smidigt när maken istället hittat 15-åriga (yeah, right… Ok för att Cathy Moriarty inte var lastgammal 1980 men 15 passerar hon banne mig inte för) Vickie. Och när Vickie till slut gör slag i saken och lämnar Jake där på parkeringen kan jag heller inte låta bli att undra över varför just då? Varför inte fem år tidigare eller senare?

Ingen av filmerna levererar egentligen heller någon vettig förklaring till varför männen och kvinnorna fortsätter att leva med varandra. Det enda som inledningsvis verkar attrahera de tu är kvinnornas utseende och männens pondus, självsäkerhet eller kändisskap. Men om de därutöver har något som helst gemensamt med varandra förtäljer inte herr Scorsese.

Så, dags för lite uppföljning och utvärdering! Var Raging Bull en sportfilm? Ja, i så måtto att det är många boxningsscener där svett och blod sprutar i generösa mängder över ring, rep, motståndare och publik. Boxningsscener som dessutom innehåller ett icke föraktligt mått av visuell poesi. Men också nej, i det att man inte får någon konkret uppfattning om hur sporten som sådan funkar eller för den delen hur den funkar för Jake LaMotta.

Å ena sidan är det tacksamt att slippa träningsmontage galore, å andra sidan fyller de oftast en funktion genom att ge åskådaren en uppfattning om idrottarens kamp utanför själva matchsituationen. Jag upplever att Scorsese snarare velat förmedla en känsla av boxning än konkreta fakta eller händelser.

Framåt! Var Raging Bull då en Stor Film? Mnja, måste jag nog erkänna. Som synes ovan fanns det en hel del jag hade velat ha utöver det som nu levererades. Filmen är för poetisk och i någon mening graciös för att någonsin bli spännande, vilket sportfilmer annars ofta siktar på. Det var för mycket fokus på Jake LaMotta som person för att Raging Bull skulle bli en film om sporten boxning, samtidigt var det för mycket fokus på boxaren Jake La Motta för att filmen skulle bli psykologiskt inkännande porträtt av människan Jake LaMotta.