True Romance (1993)

Clifford Worley borde kanske ha anat oråd den där dagen grabben hans dök upp med en helt nybliven fru bredvid sig i den lila cadillacen. Men nu dröjer de där aningarna ända till dess att Clarence berättar att han och Alabama släpar på en resväska full med outblandat kokain.

Det är ett resväskinnehåll som man knappast kommer över på hederlig väg och Clarence måste nu inte bara försöka avhända sig allt knarket, utan vill dessutom gärna veta om rättvisan är på jakt efter honom på grund av den där hallicken som han sköt i hastigheten. Den nyblivna Mrs. Worleys hallick.

Som före detta polis torde Clifford veta att läget ser mörkt ut för Clarence och Alabama men hans faderskänslor förmår honom ändå att lugna sonen på polisfronten. Synd bara att han inte kunde göra detsamma när det gäller skurkfronten. Det är nämligen ett gäng som väldigt gärna vill ha tillbaka sin resväska.

I en inledande VO försöker Patricia Arquette som Alabama försäkra tittarna av True Romance om att ”the dream was real”. Men jag tror att det enda sättet att närma sig den här kultförklarade filmen är att se den som en dröm, eller kanske ännu hellre en modern vuxensaga. En lika vild och måhända illamåendeframkallande bergochdalbaneåktur som den i vilken Clarence gör upp sin knarkdeal med den värdelöse producentassistenten Elliot.

Det är nämligen enda sättet att svälja Tarantinos numera välkända stil med utförliga monologer och överdriven machismo, något som jag tyvärr får kämpa lite med. Jag vet ärligt talat inte riktigt hur charmigt jag tycker att det är med Clarences beskyddarinstinkter som givetvis dikterar att han bara måste markera Alabamas nya ägarskap gentemot hallicken Drexl. Eller Alabamas närmast imbecilla stjärnögdhet inför sin coole make som är så romantisk att han dödar för hennes skull.

Bara inom sagoramen kan man acceptera att en total serienörd som Clarence kan förhandla fram kokaindealar, för särskilt trovärdigt är det inte. Ungefär som att Big Bang Theory-killarna helt plötsligt skulle börja langa hash på campus.

Dessutom är jag antagligen inte tillräckligt mycket av en Tarantino-fan för att njuta av de karakteristiska monologerna som han givetvis späckat sitt manus med. Jag noterar att särskilt Gary Oldman som Drexl fick mycket fin kritik när det begav sig på 90-talet. Men i dagsläget känns han mest som den där Tarantinosnubben som annars vanligtvis spelas av Samuel L. Jackson.

Tre saker räddar dock True Romance från att tippa åt totalt fel håll. Till att börja med är filmen nästintill perfekt musiksatt och det är svårt att tänka sig att Tarantino inte hade ett finger med i spelet här. Han brukar ha koll på sådant och Hans Zimmers Carl Orff-inspirerade lilla melodislinga understryker för mig filmens sagostämning.

Scenen mellan Patricia Arquette och (en förbluffande smal) James Gandolfini (R.I.P) står ut, mest för att man inte är van vid att se en kvinnlig karaktär ta så enormt mycket stryk. Men hon ger i alla fall igen lika bra som hon får.

Och den avslutande skottlossningen får mig att fundera på om Tarantinomanus mår bäst i någon annans händer ( i det här fallet Tony Scotts) . Den höjer sig om inte annat klart över exploitationälskarens senaste alster, Django Unchained.

True Romance är charmig och har som sagt en del som talar för sig men den får mig inte att falla i beundrarparoxysmer. Det vill jag i och för sig minnas att den inte lyckades med där i början på 90-talet heller.