The Last House on the LeftMed en remake av en filmklassiker nära till hands är det ju helt oundvikligt att man ser även den. Trots att remakes sällan är några höjdare och trots att originalet till att börja med inte heller var någon höjdare.

Originalet i det här fallet är förstås Wes Cravens omtag på Jungfrukällan från 1972. Mer obehaglig än otäck för min del. The Last House of the Left d.y. har i det stora hela behållit Cravens originalhistoria men lyckats undvika många av hans manusmissar (bara för att falla i några nya, förstås). Fokus ligger betydligt fastare på unga Mari, kompisen Paige (vars namn absolut låter mer 00-tal än originalets ”Phyllis”) leder henne mycket tydligare på villovägar, samtidigt som hon är den första att flippa ur när saker och ting börjar gå illa. Hon expedieras också snabbare, varvid Mari är den enda kvar som vi känner någon sympati inför.

Återigen är det det olycksaliga gräset som ställer till det för flickorna och om man tänker sig att det är meningen att publiken ska känna till originalhistorien skulle de obekymrade scenerna i det majadisiga motellrummet faktiskt kunna tjäna som antidrogpropaganda. Men flickornas färd ur askan rakt in i det glödheta helvetet är den här gången mer slumpartad, förvisso mer logisk, men därför också mindre känslomässigt störande. Originalets skurkar var onda through and through och ville ha ett par tjejer att roa sig med. Här startar det hela snarare i ren självbevarelsedrift från rymlingarnas sida – tjejerna kan ju tjalla på dem när de känner igen nunorna på tidningarnas förstasidor.

Mer logisk, som sagt. Tyvärr innebär det dock att man tagit bort den enda funktionen som den kvinnliga elakingen Sadies halvdana lesbianism tjänade (i originalet är det ju hon som tycker att man ska plocka upp ytterligare ett par tjejer). Varför man fortfarande behållit just det karaktärsdraget i remaken är för min del lite obegripligt och känns mest unket eftersom man upplever det som att hennes sexuella läggning är ytterligare något som ska ligga henne till last, ytterligare ett negativt karaktärsdrag vid sidan om hennes våldsamhet.

Remaken har inte bara förflyttat fokus tydligare mot unga Mari, utan också mot föräldrahämnden. Jag har inte klockat, men det känns som om mer än hälften av filmen tilldrar sig i det luxuösa New England-huset vid sjön. En skiftning som är förståelig men som också gör det hela mer ambivalent. För medan Maris övergreppsscen var utdragen och obehaglig blir hämnden ännu mer detaljerad och utstuderad och föräldrarnas handlingar känns därmed nästan värre än skurkarnas. Dock ska regissör Dennis Iliadis samt manusförfattarna Adam Alleca och Carl Ellsworth ha en eloge för att man inte (nästan i alla fall) faller i tortyrporrfällan.

Det här gör att jag inte riktigt förstår mig på moralen (om det nu ska finnas någon sådan) i The Last House on the Left. I originalet var det snabb och brutal hämnd som gällde, vilket Maris föräldrar sedan tog konsekvenserna av. Remakens mor och far kommer däremot var och en nästan slumpmässigt fram till samma ”lösning” och konsekvenserna antyds också vara mer på det personliga än det lagliga planet. Jag tycker att den här tveksamheten understryks av det faktum att man gjort originalets offer, Junior, mer till en oskyldig åskådare med ett betydligt större driv att göra det rätta. PK och upplyftande förvisso, men storymässigt avsevärt mindre tillfredsställande för min del.

Som film betraktat måste jag nog ändå hålla remaken för den bättre av de två. Som så många andra remakes är The Last House on the Left anno ’09 förstås mer polerad men då Cravens film blev lite väl hafsig och amatörmässig för min smak kan jag inte tycka illa vara. Det var helt enkelt alldeles för mycket som inte funkade med Cravens original och som man faktiskt rättat till drygt 35 år senare. Tyvärr skedde det till priset av en kittlande obegriplighet och ett mer tillfredsställande slut.

Annonser