The Food of the GodsDet stora problemet var inte att kycklingarna började dra iväg och bli ganska rangliga krakar. Det stora problemet var inte ens att de, när de växte i storlek, också blev avsevärt tuffare och kunde hackas rätt rejält. Nej, det stora problemet var att utvecklingen inte kunde begränsas till kycklingarna.

Som vetenskapligt experiment betraktat lämnade Bensington och Redwoods aktiviteter på den lilla farmen i det idylliska Kent en hel del övrigt att önska. Paret Skinner som man anställt för att hålla koll på det hela skötte väl mätning och vägning av kycklingarna någorlunda (till dess att de började bli så aggressiva att man helst inte vill gå i närheten av dem) men var inte så noggranna med testmaterialet, Herakleophorbia IV, som man kanske skulle kunna önska.

Snart efter att Bensington känt den första euforin av ett lyckat experiment (en enda kyckling skulle kunna föda en hel familj, under förutsättning att man kan ta kål på den) börjar Londontidningarna fyllas av olyckbådande rapporteringar om gigantiska getingar och råttor. Det är bara en tidsfråga innan de jättelika barnen gör entré…

The Food… är en av H.G. Wells mindre kända böcker, vilket egentligen är lite konstigt. Som vanligt har en av science fiction-genrens förfäder lyckats plocka upp teman som knappast känns mindre aktuella idag än de gjorde för hundra år sedan. Tyvärr har Wells i det här fallet förpackat det hela mindre väl, vilket sannolikt är en anledning till att boken inte nått samma status som The Time Machine eller The War of the Worlds.

Bokens första del har emellertid allt man skulle kunna önska av den gode Wells. Milda ironiska pekfinger rakt i ett vetenskapligt solar plexus (”There is more personal distinction about the mildest-mannered actor alive than there is about the entire Royal Society”). En klurig idé som raskt dras till sin yttersta logiska spets, en spets som blir både actionladdad, tät och ruggig. För hur skulle världen egentligen se ut om allt det vi är vana vid såsom varande litet och ibland rent av obetydligt helt plötsligt blev fem eller tio gånger större?

Av Wells livaktiga beskrivningar förstår man att han inte bara allvarligt funderat på hur det skulle vara att möta ett gäng råttor stora som hästar, utan också tittat djupt i det mikroskop som allt sedan 1600-talet och Robert Hookes berömda loppavbildning kittlat fantasin. Under 1800-talet var det oerhört populärt att förundras över allt som kunde rymmas i en enda droppe vanligt dammvatten, men i Wells målande scen vid just en damm blir det också tydligt hur många av invånarna som kan vara rent monstruösa.

Vetenskapsmännens ständiga försäkringar om att deras nya ämne, Herakleophorbia IV, absolut inte kommer att spridas påminner inte så lite om de nutida GMO-diskussionerna och när det gäller just GMO är jag faktiskt lite förvånad över att boken inte har fått en större aktualitet.

Möjligen beror det på att Wells tyvärr inte klarar av att hålla den här spänningen vid liv mer än i bokens första del. Resten av The Food… fokuserar nämligen på motsättningarna mellan de barn som växer upp jättelika och alla andra, vanliga, människor. Eller ”pygméer” som jättarna kommer att kalla dem. I ett sekelskiftes-England kan man förstå att frestelsen att skapa stora och livskraftiga barn var svår men författaren visar också på problemen med att skapa i praktiken två arter eller raser i samma värld. Det finns helt enkelt ingen möjlighet för dem att kunna samexistera. I dessa funderingar påminner The Food… förstås mycket om The Time Machine, men Wells introducerar också en hel del eugeniska tankegångar, vilka gör boken till ett rätt roligt tidsdokument om inte annat.

Wells socialistiska sympatier lyser dock igenom lite väl tydligt och det hela blir en smula pekpinneartat när en ung jätte funderar över varför han och hans familj måste slita för sitt levebröd medan den lokala adelsdamen istället kan spendera dagarna med att åka runt i sin vagn.

Jag skulle absolut rekommendera en läsning av första delen av The Food…, för den är riktigt ryslig (”attached to Mr. Carrington’s cheek, to his bare arm, and to his thigh, and lashing furiously with their lithe brown muscular bodies, were three of these horrible larvae, their great jaws buried deep in his flesh and sucking for dear life”). Däremot kan man med gott samvete sluta läsa efter denna första del, om man inte är intresserad av en insikt i Wells eget tänkande kring världens tillstånd.

Librivoxkvalitet: Helt ok inläst av en och samma person med avseende på tal- och ljudkvalitet. Tyvärr är själva framställningen märkligt uttryckslös, men har man inte tid att själva läsa är den här inspelningen ett acceptabelt substitut.

Annonser