Jag ser fler filmer på rekommendation.

***

PalmettoAllt Harry Barber vill ha var lite hederlig jävla rättvisa. Varför ska inte han kunna få vara berättigad till känslan av att samhället faktiskt var skyldig honom något? Trots allt har han suttit två år i fängelse tack vare falska anklagelser om mutor, bara för att han avslöjat en lokal korruptionshärva.

Så när Rhea Malroux föreslår att Harry ska låtsas ha kidnappat hennes styvdotter Bernadette för att kunna pressa maken och fadern Felix Malroux på lite extrapengar är han inte sen att hoppa på. Kanske inte något han skulle ha gjort under sina pre-fängelsedagar, men vad faan, något är världen skyldig honom. Lite lätta pengar till exempel.

Men uppdraget visar sig vara allt annat än lätthanterligt och det blir snart uppenbart att Harry står upp till halsmandlarna i ren skit. Den bortskämda Bernadette hittar på egna initiativ och trots att Rhea dyrt och heligt lovade att detta skulle kunna hållas inom familjen glömde hon visst att berätta att makens livvakt är före detta polis.

Palmetto blev en rätt spännande film eftersom jag såg den i princip förutsättningslöst. Anförskaffad för ett bra tag sedan på inrådan från en bloggkollega som jag nu faktiskt inte minns vem det var, hade jag totalt hunnit glömma bort vad det var för något jag bänkade mig inför.

Det dröjer dock inte särskilt länge innan jag noterar en viss noir-känsla över det hela. Woody Harrelson svettas i Florida-värmen och är bitter och cynisk (om än inte särskilt smart, ska det visa sig). Det går inte att stjälpa ut ett glas burboun utan att skvätta ned någon femme fatale (fast i det här sammanhanget är väl begreppet ”dame” mer lämpligt) och till en början kan jag tycka att just den vinkeln blir lite fånig.

Woody fångas upp redan på väg från fängelset av Gina Gershons skulptris som slickar honom i örat och sedan upplåter både bostad, mat, bil och kropp till den otacksamme. Inte heller Elisabeth Shue som Rhea eller Chloë Sevigny som Bernadette är särskilt nödbedda när det kommer till sängkammaren och sexig är nu inte den avdankade journalisten.

Men några typiska noir-kringelikrokar senare är jag hyfsat med på tåget vad gäller kvinnorna. Jag har svårare att acceptera karaktären Harry som uppenbarligen lyckats med bragden att befinna sig i ett fängelse under två år utan att plocka upp den allra minsta kunskapssmula om hur en brottsling ska bete sig.

Hans försök att sno Rhea på pengar när de träffas första gången antyder att han ska vara lite av en ful fisk, men han spenderar resten av händelseutvecklingen med att bevisa att just den här fisken är mer korkad än ful. Han hyr möteslokaler i eget namn dit han tar både Rhea och Bernadette. Han skriver utpressningsbrev på sin egen skrivmaskin och försöker sedan dumpa den från en bro i fullt dagsljus. Och de idiotierna är bara början. Jag säger inte att jag skulle ha varit särskilt mycket smartare i Harrys situation, men jag vill gärna tro att jag är tillräckligt smart för att i så fall inte försätta mig i den till att börja med.

Men bortsett från en superbt tjockskallig protagonist, lite väl många scener som tippar Palmetto mot ”erotisk” snarare än ”neo” när det kommer till noir-genren och ett saxofonscore som mer andas 1988 än 1998 var filmen faktiskt underhållande när det kom till kritan. Som en noirpastisch skulle jag till och med kunna sträcka mig till att den var rätt lyckad.

Annonser