Hanteringen av odödaHanteringen av odöda (2005)

Stockholm ligger utslaget i augustihettan. Inte blir det bättre av att alla stadens invånare drabbas av sprängande huvudvärk. När trycket väl lättar har en annan press uppstått. Nyligen döda människor har återfått någon form av liv och både samhället och enskilda individer kämpar förtvivlat med att hantera närvaron av de ”omlevande” både praktiskt och mentalt.

Det är ganska givet att det är svårt att följa upp en så hejdundrande succé som Låt den rätte komma in. Med lite distans till bägge böckerna är det dock tydligt att John Ajvide Lindqvists bok nummer två inte är riktigt lika stark som debuten. Kul som tankeexperiment och synnerligen välskriven men ändå lämnar Hanteringen av odöda en ofullbordad känsla efter sig.

När man har bekantat sig med Ajvide Lindqvists senare produktion är det i och för sig spännande att se hur många element från exempelvis Lilla stjärna som finns redan här. Alla popkulturreferenserna, inklusive den älskade Morrissey, nättrollingen, och förstås saftigt naturalistiska äckeleffekter. Särskilt påtaglig upplever jag likheten mellan Flora och Teresa samt mellan Eva Zetterberg och Thérès.

Men författaren har inte riktigt fixat balansen mellan de naturalistiska zombiereferenserna och särskilt den mer metafysiska avslutningen. Det blir inte helt klart vilket slutmål han tänkte sig. Men trots att han sprider sig betydligt tunnare här än i Låt den rätte är däremot relationerna fortfarande trovärdiga och innerliga, från den mellan man och hustru till mormor och dotterdotter samt morfar och dotterson.

PappersväggarPappersväggar (2006)

I Papperväggar visar Ajvide Lindqvist att han inte är mindre komfortabel med novellformatet än romanditot. I likhet med de tidigare verken Låt den rätte… och Hanteringen av odöda fungerar fortfarande det vardagliga tilltalet alldeles utmärkt.

Som vanligt är vissa noveller bra, andra mindre bra och en, ”By på höjden”, mycket bra. Här tycker jag att författaren med små medel lyckas skapa en fantastisk Lovecraftkänsla, den där som viskar att något är lite, lite off. Det är bara svårt att sätta fingret på exakt vad. Det, kombinerat med beskrivningen av Joels båtbygge, levererar på många olika plan.

Lite smårolig är också berättelsen ”Majken” där vi dessutom kan känna igen den mer eller mindre anarkistiskt anstrukna systerskapsgemenskapen från Lilla stjärna. I både den och ”Vikarien” tycker jag att det blir speciellt tydligt att Ajvide Lindqvist i sina bästa stunder är fantastiskt duktig på dialog och repliker.

Den senare novellsamlingen Låt de gamla drömmarna dö innehöll en fortsättning på Låt den rätte… men redan här väljer författaren att fortsätta spinna på den historia han startade i Hanteringen av odöda. Kvalitetsmässigt kan ”Sluthanteringen” emellertid inte tävla med ”Låt de gamla drömmarna dö”, särskilt inte vad gäller relationsbeskrivningarna. Kalle och Flora är rara tillsammans men har inte mycket att sätta emot Karin och Stefan.

Generellt tycker jag nog att det överlag var en högre kvalitet på bidragen i den senare novellsamlingen, det känns som om Ajvide Lindqvist i den utvecklat sin förmåga till avslut. Och så kan jag inte låta bli att undra om han fick bra respons på sitt korta men trevliga efterord eftersom Låt de gamla… innehåller ett betydligt mer utförligt och därmed ännu trevligare förord.

MänniskohamnMänniskohamn (2008)

Anders återkommer till Domarö för första gången sedan dottern Maja försvann för två år sedan men det är knappast något glatt återseende. Anders har i sin sorg dykt allt för djupt ned i vintetrorna och har svårt att se över kanten. I alla fall svårt att se något annat än Maja och nu är han tillbaka bland hennes pärlor och Bamsedocka.

Inte en situation som är helt lätt att resa sig från med andra ord, trots att hans farmor Anna-Greta och hennes särbo Simon gör sitt bästa för att hjälpa och stötta. Men Anna-Greta och Simon har sina egna problem. Länge har det funnits ett förbund mellan befolkningen på Domarö och Havet, men flera händelser har börjat tyda på att allt inte står rätt till med det stora våta om omger ön.

Som tidigare är det de personliga berättelserna och detaljerna som fungerar allra bäst och Ajvide Lindkvist kan möjligen vara den duktigaste skildraren av jordbundna relationer mellan äldre personer (i skenet av Anna-Greta och Simon samt Karin och Stefan i ”Låt de gamla drömmarna dö”) jag läst.

Däremot tycker jag inte att författaren riktigt fått till det där skärande utanförskapet som han annars också är mycket flyhänt i. De udda fåglarna Björn och Henrik blir för mig allt för konstruerade med sina Smiths- och Morrissey-citat. För en gångs skull tycker jag detsamma om en hel del av de likaledes patenterade äckeleffekterna. Det blir sökt på ett sätt som känns ovant.

Människohamn försöker måla en bred bild av ett skärgårdssamhälle i förändring, med små, personliga punktnedslag och övernaturliga element. Allt överskuggat av den där numera välbekanta känslan av John Ajvide Lindqvist-melankoli. Och visst känns det som om jag börjar upprepa mig i mina omdömen, men fortfarande tycker jag inte att han riktigt får till balansen mellan sina olika element.

Annonser