På förekommen anledning från Jojjenito, som igår hakade på Henke och Movies-Noirs decennie-projekt och western-rullen Red River. Han jämförde den nämligen med just Australia.

***

AustraliaLady Sarah Ashley flyger hela vägen från England till Australien för att ta sin lössläppte lordmake i upptuktelse. Hon vet inte säkert exakt vad för, men är övertygad om att han håller på med något fuffens där ute i ödemarken. När hon väl anländer till Faraway Downs har emellertid lordmaken redan hunnit dö av ett spjut i ryggen. Men Lady Sarah får raskt annat att tänka på när hon ställs inför den råbarkat tjusige Drover, vilken vågar ifrågasätta henne.

Trots Drovers motstånd (som kanske inte är så himla starkt när allt kommer omkring) beslutar sig Sarah för att driva farmens boskap hela vägen till Darwin för att sälja djuren till den australiensiska armén. Året är 1939, det är krigstider och militären behöver kött. Men den store spelaren på marknaden, ”King” Carney, är fast besluten att se till så att Sarah och hennes anhang inte når staden med sin hjord. Inget svetsar två människor samman lika effektivt som yttre motstånd och därute i vildmarken ska både Sarah och Drover komma att glömma att de någonsin haft varsin äkta hälft.

Jag satte mig ned med Australia förberedd på en riktig kalkonsoppa, vilket givetvis fick till följd att jag tyckte hela spektaklet var rätt trivsamt. För det här är Baz Luhrmann och han skulle inte vara Baz Luhrmann om han inte bjöd på spektakel. Filmen är en pekoral i klart lysande, aningens (ok, till och från väldigt) smetiga vaxkritor. Han räds inte stora portioner patos, styr medvetet sin skapelse mot en känsla av storslagen matiné à la Gone With the Wind.

Tyvärr har han med 165 fullpackade minutrar och tre olika berättelser stoppat munnen lite för full. Han klarar inte av att hålla fokus och historierna flyter iväg, blir nästan lika bångstyriga som en oinriden brumby. Vilket är synd, för var och en av dessa historier är värd en film i sig.

Först har vi den vilda västern-betonade kofösarfilmen där man får veta lite mer om hur cowboymyten omlokaliserades till down under. Sedan är det det japanska flyganfallet på staden Darwin 1942, vilket ibland benämnts Australiens Pearl Harbor. Skillnaden mellan detta anfall och det ”riktiga” Pearl Harbor var dock att Australien inte hade förklarat krig mot Japan [stämmer inte alls, se kommentarerna nedan]. Man anföll alltså ett civilt mål. Sist har vi tråden med de australiensiska aboriginernas stulna generationer, vilken är den som löper genom hela filmen. Den lille pojken Nullah, med en vit far och aboriginsk mor, hotas ständigt att omhändertas av myndigheterna och placeras utom räckhåll för sina primitiva föräldrar. En skamfläck på kontinentens baner, för vilken regeringen bad de drabbade om ursäkt för samma år som denna film hade premiär.

En hel del att svälja, alltså, och allt ska sköljas ned med en lika elegant som bestämd Nicole Kidman och en lika opolerad som trygg Hugh Jackman. Jag kan väl inte påstå att jag direkt fångades av en trovärdig kärlekshistoria, men som symboler, figurer, i denna färgglada fabrikation funkade de helt ok. Och scenen där Nicole försöker sjunga ”Somewhere over the rainbow” gör att man inte kan låta bli att älska denna fantastiska skådespelerska, hur teatralisk hon än blir senare i filmen.

Jag är den första att erkänna att Luhrmann klarar den lite halvironiska, tongue in cheek-stilen betydligt bättre än de episkt breda dramapenseldragen. Men jag landar ändå i känslan som jag hade efter The Great Gatsby – han är i alla fall banne mig inte tråkig, den där Baz!