The devils groundalt. titel: The Cycle

Ett gäng (surprise, surprise) collegestudenter är på väg rakt ut i spenaten för att försöka lokalisera en gammal indiansk begravningsplats och därmed stoppa rovgiriga gruvföretag från exploatering (because that’s what they do best!). Deras lärare har lovat dem ett säkert betyg på miljökursen om de hittar begravningsplatsen, för det är så universitetskurser fungerar.

Först stannar de emellertid till vid en av de där bensinmackarna som ligger mitt ute i ingenstans och som rimligtvis bara kan få sin försörjning genom att alla andra som bor mitt i ingenstans är storkonsumenter av bensin, alternativt bilreparationer (visa mig den hillbilly som inte reparerar sin egen pick up).

Som brukligt är drar gänget raskt igång med att grovt förolämpa samme föreståndare som de vill köpa bensin av. Ingår detta i collegeintroduktionskurserna, undrar man?! Bara Amy tycker synd om den deformerade mannen (vilken i evolutionär kompensation dock har blivit utrustad med ett jämt och bländvitt garnityr), varvid Lisa och Tammy raskt börjar reta henne för fantasier om oheligt krymplingssex. Eftersom det tycks ta minst en halvtimme att tanka husbilen de färdas i hinner Amy också bli skrämd av konstiga ljud från en skjul en bit bort. Varvid alla hennes ”kompisar” kommer rusande, förutsätter att mackföreståndaren Billy har försökt att antasta henne och erbjuder sig att slå ned honom.

Trots detta bemötande varnar Billy dem för det område de är på väg till, det är inget mindre än ”the devil’s play ground”. Om de lyssnar och åker tillbaka till Boston University? I wish…

Ansvarig för föreliggande missfoster till skräckfilm är en viss Michael Bafaro. Vore han en superhjälte skulle hans superkrafter inte bara involvera att kunna få göra usla filmer (åtta titlar sedan 1998) utan också att oftast kunna attrahera en (varken mer eller mindre) hyfsat känd skådis till sina produktioner. Namnet för dagen är Darryl Hannah och så till vida hon inte blivit utpressad eller är mor till Bafaro kan jag för mitt liv inte föreställa mig hur hon tänkte. Inte ens Nic Cage ställer upp för sådant här.

The Devil’s Ground visar rätt lite av ren gore. Men där det inte sällan i andra produktioner faktiskt fungerar för att göra det hela läskigare, inger det här mest en känsla av…snålhet. Förutom en avhuggen hand (vilken ser lika autentisk ut som plastspyorna som dylika attiraljer brukar dela hylla med hos Buttericks) finns egentligen inga som helst effekter (ok, man har stoppat upp ett par brallor, futtat eld på dem och låtsats att det är en brinnande kropp också), det mesta är inspelat on site ute i skogen och det enda som tycks ha kostat någonting är utrustningen som man använt för själva inspelningen.

Snål och dessutom rätt fantasilös. Där Pig Hunt i alla fall bjöd på en sextonsnasse och lite nakna hippes har Bafaro slängt in en handfull standardskräckelement utan någon större hänsyn till hur eller om de passar ihop. Den indianska begravningsplatsen (vars upptäckt dessutom i en handvändning förvandlar våra miljöstudenter till arkeologer), antydning om djävlar, en massa omotiverade bilder på kråkfåglar som väl också ska understryka satanismvinkeln, hillbillys, gengångare, galna familjeband samt en obeveklig machetesvingande och dräglande mördare.

The Devil’s Ground är inte ofrivilligt rolig eller ens dålig, den är bara slarvig, tråkig och definitivt oläskig.

star_bomb