På förekommen anledning, hade jag faktiskt en text om en Peter O’Toole-film liggande. Tidigare har jag nog bara skrivit om klassikern Lawrence of Arabia. Filmer med Joan Fontaine är åtminstone Hitchcocks Rebecca och Hammerrullen The Witches.

***

My favourite yearBenjy Stone (Benjamin Steinberg to his mother) tycker redan att han har världens bästa jobb. Tänk att få vara del av den blomstrande TV-industrin vid femtiotalets mitt och dessutom göra det som skämtförfattare till en av dess mest populära komiker: Stan ”King” Kaiser.

Men nu har jobbet blivit ännu mycket bättre eftersom showens kommande gästartist är den gamle äventyrsfilmshjälten Alan Swann, Benjys barndomsidol. Verkligheten tränger sig dock på. Dels hotas Kaiser av fackföreningspampen Boss Rojeck, vilken inte uppskattar alla sketcher där man driver med den bisarrt axelförstärkte ”Boss Hijack”.

Dels visar det sig att Alan Swann inte längre är vid gammal god värjefäktande vigör. Han har snarare svåra alkoholproblem och när Benjy mot alla odds lyckas övertala Kaiser att inte ersätta Swann med någon mer pålitlig gäst blir det också Benjys jobb att se till att Swann kan göra sitt.

My Favorite Year var för mig en helt okänd film och blev därför en mycket trevlig överraskning. Stämningen är lämpligt uppdaterat 50-tal, vilket inte minst märks på alla skämt som rör sig söder om byxlinningen. De hade definitivt inte gått igenom om My Favorite Year hade varit filmad 1954 och inte bara utspelat sig under detta årtal.

En stilfull Peter O’Toole ser till att hans Alan Swann inte bara är en avdankad superstar i filmen, utan även My Favorite Years reella superstjärna. En skådis som jag egentligen inte har någon särskilt intim relation till, men som här visar vad han går för. Alan Swann presterar fysisk fyllehumor likväl som snitsiga oneliners, dumdristig narcissism likväl som föredettingens misströstan.

Atmosfären i TV-studion är klassiskt hetsig med skrikmatcher mellan överspända stjärnor (Joseph Bologna som Kaiser) och likaledes överspända författare (lätt igenkännlige Bill Macy är Benjys chef, Sy Benson). Eftersom Benjys karaktär ska bygga på både Mel Brooks (tillika en av filmens producenter) och Woody Allen saknar vi förstås heller inte den extremt judiska modern i form av imposanta (och väldigt roliga) Lainie Kazan.

En sak som dock gör att filmen inte är någon fullpoängare för min del är tyvärr Benjys flamma K.C. Downing. Jessica Harper är söt och får yttra några finurliga comebacks till Benjy men i allt väsentligt är hennes K.C. lika grund som en minimal villafontän. Hon finns där för Benjy att åtrå och för att han ska få en utmaning som Alan kan hjälpa honom med, inte för att hon har ett egenvärde i sig.

Annonser