LovelaceMalmö Filmdagar bjöd på ovanligt många biografifilmer (det känns som om jag har kommenterat det förut…). Den fjärde (och sist ut) i raden blev för min del Lovelace, filmen om kvinnan bakom en av tidernas mest kända porrfilm.

Premissen låter kanske kittlande (vilken porrbranschfilm gör inte det?): en tjej som vantrivs i föräldrahemmet får genom pojkvännen en chans att slå inom porrindustrin. Och som hon slår, filmen som kom att kallas för Deep Throat ska för en kort period ha gjort porren nästintill rumsren i det pryda USA. Linda Boreman, omdöpt till Linda Lovelace, blir bjuden på galavisningar av filmen med Hugh Hefner. Hon vinner inte bara priser utan publikens jubel. Slutet gott allting gott, n’est-ce pas?

Nej, självklart inte. Lindas historia är lika klassik som dyster. Vi erbjuds i tur och ordning den utnyttjade och misshandlade kvinnan, den svinige mannen (att strypa sin partner är ju ett tecken på passion, det vet väl varenda människa…), den smutsiga branschen (vilken i och för sig i just Lovelace framstår som oväntat positiv) samt de beklämda och skamsna föräldrarna.

Lovelace bygger på Lindas egen beskrivning av den här perioden som publicerades under titeln Ordeal 1980. Portalen in i förnedringen, eller snarare portalen som var förnedringen hette Chuck Traynor. En lite halvsunkig barägare som sannolikt inte kunde tro sin lycka när familjeflickan Linda erkänner att hon redan är sexuellt erfaren (med barnafödande som resultat) samtidigt som det är helt uppenbart att hon är klar att gå från en förtryckare (modern) till en annan (Chuck).

Under hans vingar börjar det med våldtäkt inom hemmets hank och stör för att snart flyttas ut på klubbar och hotell. Chuck blir i praktiken hennes hallick, vilket dock inte betalar sig alls lika bra som när han blir hennes manager i porrbranschen. Inte ens han hade kunnat förutse populariteten hos Deep Throat men är imponerande snabb med att låta Linda ”prostituera” sig även när det kommer till marknadsföring. Snart är hemmet fyllt med uppblåsbara Lindor med varierande antal kroppsöppningar, Linda-dildos (dock utrustade Chucks namn: ”This is USA. Why wouldn’t I want my name on the side of a dildo?!”) och en sekreterare som skriver Lindas porriga ”självbiografi”.

Även om Lindas historia är klassisk tycker jag ändå att Lovelace gör ett försök att inte ta den absolut enklaste och rakaste vägen från A till B. Ok, inte himlastormande nyskapande, men filmens lilla omtag gör ändå att det känns som om beskrivningen av Lindas prövningar höjer sig en liten aning över mängden. Regissör Rob Epstein tycks ha mycket erfarenhet från dokumentärfilmande och det är nog inte så dumt tänkt om man vill få till en bra BOATS.

Berättarmässigt kan jag tycka att Lovelace slår Diana på fingrarna. Däremot känns det inte som om Amanda Seyfried når upp till Naomi Watts vad gäller prestation. Linda ska föreställa 21 år men jag är ledsen Amanda, trots dina verkliga 28 år framstår du som knappt ens lovlig. Istället är det Peter Sarsgaards sliskige och labile Chuck som är värd lite extra uppmärksamhet.

Däremot blir jag lite frustrerad över att egentligen inte få något svar på exakt vad det var som gjorde just Deep Throat så enormt populär. Avsugning bör ju rimligtvis ha förekommit på film innan 1972 (kanske borde jag ha haft med filmen i mitt ALIM-tema förra året?). Inte heller Wikipedia ger mig något definitivt svar mer än att det verkar ha varit en av de första porrfilmer som uppvisade en viss ambition vad gäller historia och karaktärsutveckling (men utmärkta tidningen Fokus vet lite mer besked).

Men populär blev den alltså. Och eftersom den kom under en period när även porrfilmer fick åtnjuta privilegiet att kritiseras i gammelmedia (som då väl får ses som samtidsmedia) har den saligen avsomnade Roger Ebert uttalat sig. ”The energy she [Linda] brings to her role is less awesome than discouraging. If you have to work this hard at sexual freedom, maybe it isn’t worth the effort.” Tyvärr verkar det ju som Linda hade allt annat än frihet, varken sexuell eller personlig, under den här perioden.

Malmö filmdagar-picVi var inte så många filmspanare som tyckte att en porrbiografi kunde vara intressant i Malmö och än färre har skrivit om den. Ingen, faktiskt. Däremot har hr. Filmitch tagit del av Lindas öde, varför inte se vad han tyckte? Han kan dessutom säkert ge ett mer kvalificerat omdöme eftersom han läst Ordeal.

Annonser