Två soldater (2012)

Två gossar som redan i elvaårsåldern vet att uppskatta kvalitetsfilm som Kubricks A Clockwork Orange, det kan väl inte bli något annat än välartade små filmnördar av dem?

Eller också blir de femtonåriga professionella gangsters där enda utbytet från ovan nämnda film är det häftiga ultravåldet. Där det minst uppseendeväckande brottet de begår består i att sno accessoarer så att de klä ut sig till Alex DeLarge och hans polare. Gabriel och Leon är bröder, ett obrytbart förbund och ett band så starkt att det kvittar att Gabriel just nu befinner sig på utsidan i förorten Råby medan Leon befinner på insidan av högsäkerhetsfängelset Aspås.

Planen är att kava sig några ytterligare pinnhål upp i Stockholms kriminella hierarki genom att omvandla gänget Råby Warriors till Ghetto Soldiers, en tajt och närmast paramilitär sammanslutning. En sammanslutning som många av Råbys yngre förmågor skulle ge vad som helst för att uppgå i.

Motkrafterna är varken många eller särskilt kraftfulla i förhållande till en brinnande längtan att tillhöra en familj kombinerat med hatet mot det etablerade samhället. Polisen José Pereira försöker åtminstone hålla koll på Stockholmsgängen, men det enda arbetet tycks leda till är att killarna istället tävlar om att hamna på främsta platsen på hans “wall of shame” med uppnålade passfoton. Farligast vinner. Brandchefen Tom gör i sin tur utryckningar fem, sex, tio gånger per dag till Råby bara för att mötas av brinnande bilar, brinnande soputrymmen, spottloskor och barn som kastar gatstenar.

Ja, det är ingen uppmuntrande bild av det kriminella förortslivet som målas upp av herrar Roslund och Hellström i deras senaste bok Två soldater. Faktum är att det dröjer så länge innan vi får träffa kommissarie Evert Grens med kollegorna Mariana och Sven att jag börjar tro att Två soldater bara ska röra sig mellan Råby och Aspås och det är så deprimerande att jag nästan inte orkar mer.

Jag betvivlar inte att den beskrivning som ges är korrekt, även om just Råby och Aspås är påhitt av författarna. En värld där en kriminell bana inte är ett misslyckande utan en karriärväg och där en fängelsevistelse inte är ett ytterligare misslyckande utan höjdpunkten, bekräftelsen, på denna karriär. Samt en form av nätverkscenter där man knyter nya kontakter och befäster sin position.

Och samtidigt ett liv som hänger på urgamla psykologiska triggerpunkter, vilket författarna understryker genom att inleda boken med Hjalmar Söderbergs berömda ord som han lägger i munnen på sin Tyko Gabriel Glas: ”Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”. Leon och Gabriel (hans namn är knappast någon slump tänker jag) skapar en egen familj, ett eget broderskap.

Deras relation och närhet gör att det inte blir särskilt svårt att fixa rekryter bland Råbys minderåriga. De som kan sättas på vilka uppdrag som helst – vapeninnehav, knarklangning – eftersom de inte är straffmyndiga. Hänsynslöst och cyniskt byggs ett system upp där det enda som betyder något är ord som respekt, heder, plikt och kärlek. Fina känslor, men också farliga när de bara gäller en begränsad krets. För alla andra finns bara förakt eller hat.

Men till slut får man ändå en liten andningspaus. För det enda som är en bättre bekräftelse på att man är the big man än att sitta i ett högriskfängelse är att bryta sig ur ett högriskfängelse. Och när Leon dessutom tar en kvinnlig vakt som gisslan för att kunna bryta sig ut blir Evert Grens ledare för operationen som ska fånga in honom igen.

Evert Grens måste i sin tur försöka lära sig att överleva utan de så vana flytetygen Annie och Siwan och det går oväntat bra. Men särskilt människovänlig är han naturligtvis fortfarande inte. Och ändå gillar jag beskrivningen av Evert, hans turbulenta och svårmanövrerade känsloliv och hur det påverkar hans kollegor i ett polishus som är en betryckt byggnad. Ett hus fullt av ensamma män som arbetar dygnet runt eftersom de inte har någon annanstans att gå, precis som Evert själv.

Det är möjligt att jag bara vant mig vid att lyssna på Roslund och Hellström istället för att läsa dem, men med Två soldater känns det som att de är tillbaka i gammal god form efter de mindre dipparna Flickan under gatan och Tre sekunder. Visst, språket är fortfarande ritualistiskt men prettovarningen har försvunnit och karaktärerna skär den här gången in i märg och ben.

Det man möjligen skulle kunna invända är att de fortfarande är ganska förtjusta i kluriga men egentligen rätt osannolika historievändningar. I fallet Två soldater tycker jag dock att de fungerar bra i och med att de länder ännu större tyngd till den ödesmättade stämningen som vilar över hela boken.

Två soldater är ingen lättsam läsning, inget man bara river av i hängmattan. Det är en skildring som gnager sig in i hjärtat likt en frustrerad råtta och samtidigt överväldigar en med samma tyngd som en adrenalinstinn pit bull.