The Time Machine (1960)

alt. titel: Tidsmaskinen

Uppfinnaren George Wells tycker att det tjugonde århundradet börjar illvarslande med krig i Sydafrika och allt mer högljudda krav på att uppfinnare och vetenskapsmän ska ställa sig i våldets tjänst. Han är övertygad om att det stundar mer civiliserade tider i framtiden. Trots vännen David Filbys varningar om att tidresor, om de skulle vara verkliga, ”tempts the laws of providence” hoppar George in i sin hembyggda tidsmaskin (designinfluenser: tomtens släde och victoriansk esteticism) för att personligen ta reda hur det ligger till.

Först tar han det ganska lugnt, testar maskinen under några år. 1917 hoppar han av och stöter genast ihop med vad han tror är sin gamle vän David (briljant uppfinnare som George är tycks han ändå inte ha fattat att han inte längre är i nutiden). Den förvirrade mannen informerar George om att han är Davids son och att David har dött vid fronten. Besviken på mänskligheten hoppar George ur askan i elden när han nästa gång stannar till vid 1940 och raskt får ta sig vidare för att inte begravas i ruinhögarna efter ett nazistiskt flyganfall över London.

Nästa London han stiftar bekantskap med är anno 1966 och man har nu återuppbyggt staden. Men snart hörs även i detta årtionde ett flyglarm och en gammal man i skyddsdräkt försöker schasa iväg George till ett skyddsrum. Och bråttom är det, innan ”the mushrooms will be sprouting” från atomsatelliterna som omger världen.

Men George har något som är bättre än ett skyddsrum (även om den öppna släden knappast bör ha skyddat honom från strålning) och kan från sin maskin se hur själva naturen gör uppror inför människans dårskap. Vulkaner får utbrott i centrala London och lavan flödar längs med gatorna. George och hans maskin blir inneslutna i den stelnande lavan och har nu bara att vänta på att berget ska erodera.

Den 12 oktober 802 701 är det dags och George landar i vad som tycks vara ett paradis. Men ska han behöva uppleva det alldeles ensam?

Som synes tar sig denna filmversion ganska stora friheter med Wells original. Egentligen tror jag att man gör den en otjänst om man försöker tolka den som en ren adaption. Istället känns det mer givande att se den som ett terapeutiskt uttryck för en tid av stor osäkerhet. Jag skulle kunna tänka mig att det för 60-talets biobesökare var betydligt mer skrämmande att se London gå under i atomångorna blott sex år senare, än den hårigaste morlock.

Jag vill i alla fall gärna hålla kvar vid den tolkningen, moralistisk som den är, för ska man se det som händer i år 802 701 kallt som en ren berättelse blir det helt enkelt lite för simplistiskt för min smak. Naturligtvis hänger det ihop med att jag gillade Wells mer kallsinnige och analytiske protagonist och Rod Taylor som George blir här lite för passionerad i sin frustration över eloiernas live and let live-attityd.

För att kunna föra historien framåt kommer förhållandet mellan eloierna och morlockerna bara ramlande över både George och publiken, vilket förtar dess potentiella skrämseleffekt. Att man försökt föra in betydligt mer av ett vuxet kärleksförhållande mellan George och eloien Weena är inte särskilt förvånande men icke desto mindre irriterande. Framförallt eftersom Ween får vara Quinna ut i fingerspetsarna och skyggt fråga om George har ”någon” som väntar på honom i det förflutna. Vid hans nekande blir hon glad som en lärka och fortsätter att undra hur 1900-talets kvinnor egentligen fixar till sitt hår.

Om man bortser från de ödesmättade krigskopplingarna funderar jag på om The Time Machine kan ha varit 1960 års motsvarighet till Avatar. Regissören George Pal var en effektmästare av stora mått och arbetade gärna med animeringar. Bilderna av Londonlavan är suggestiva även om de nu känns något daterade och morlockerna är med sina självlysande ögon och håriga armar rätt läskiga i rätt sammanhang.

Vad The Time Machine förlorar på historiegungorna tar den alltså igen med råge på effektkarusellen. Men bortsett från det var den mer av ett intressant tidsdokument än en bra Wellsadaption.