The Time MachineVilket är det viktigaste kännetecknet för en tvättäkta vetenskapsman? Klassisk professorsförvirring, briljans eller en släng av gudskomplex? Nej, självklart handlar det om att man måste vara beredd att testa sina uppfinningar på sig själv, hur dumdristigt det än kan synas för utomstående!

H.G. Wells namnlöse tidsresenär är som ni kanske redan räknat ut en riktig vetenskapsman. Vad är det för poäng med att bygga en tidsmaskin med rattar och spakar om man inte får köra runt med den lite? Bort försvinner det bekväma laboratoriet beläget i Richmond och framåt går färden. Hushållerskan förvandlas till Usain Bolt och den långsammaste snigel synes svischa förbi som självaste Michael Schumacher.

Vår tidsresenär är inte upplagd för halvmesyrer, så vid den något kraschartade slutpunkten befinner han sig i år 802 701 e.Kr. Klimatet är trivsamt, den vegetariska kosten rikligt förekommande och invånarna vänligt inställda. Men tidsresenären inser till sin besvikelse att vänlighet inte är allt. Han som hade förväntat sig att möta en befolkning av mentala giganter vilka skulle ha löst alla mänsklighetens problem har missat det tåget med åtminstone ett par tusen år.

Istället har eonerna gett upphov till en ras av idioter eller åtminstone allt för tillfredsställda barn. Jordens invånare, eloierna, nöjer sig numera med att mumsa frukt, bada, dansa och kasta blommor på varandra. Tidsresenären drar slutsatsen att det är motgång och kamp som håller mänskligheten på tårna och att det funnits allt för lite av det under den senaste tiden. Men innan han hinner dra vidare till mer intressanta tidevarv gör han en ovälkommen upptäckt – hans maskin är borta!

Att de fragila eloierna skulle ha kunnat släpa iväg redskapet är helt uteslutet; alltså måste det finnas fler invånare i denna framtida värld. Snart kommer tidsresenären också i kontakt med de underjordiska och ljusskygga morlockerna, varelser som är lika råa och brutala som eloierna är förfinade. Frågan är bara vilken av dem som är framtidens sanna herrefolk.

Många saker gör The Time Machine till ett standardverk inom sci-fi, inte minst det faktum att detta tycks vara första gången som både ordet ”time machine” och tanken på att man medvetet och med en utstakad riktning skulle kunna resa i tiden förekommer.

Men i likhet med The War of the Worlds lyckas Wells i boken också väcka intresse med sina filosofiskt relativistiska funderingar, något som jag inte tyckte fungerade lika bra i exempelvis The Island of Dr Moreau (där blev det helt enkelt lite för långrandigt). Vad skulle konsekvensen av ett samhälle helt utan utmaningar och motstånd egentligen bli – det paradis av intellektuell kapacitet som tidsresenären föreställer sig eller det paradis av förnöjsamhet som han möter? Och hur långt kan man dra skillnaden mellan de som har och de som inte har innan något går riktigt fel?

Funderingarna är lika fascinerande i sig själva som de är intressanta tidsdokument över samhällsklimatet i Storbritannien mot det förra sekelskiftet med allt vad det innebar av darwinism, arters utdöende och vilka som egentligen är mest lämpade för överlevnad. Wells ideliga alluderingar till dinosaurier, vilka egentligen känns lite aparta i denna värld drygt 800 000 år från oss själva, blir också mer begripliga i det perspektivet.

Men det är inte bara högtflygande funderingar som gör The Time Machine till en mycket trevlig läsupplevelse utan också ett icke föraktligt mått av spänning i kontakten med morlockerna. Först måste tidsresenären ge sig av på mindre genomtänkta utflykter ned i deras tunnlar men allt eftersom fullmånen börjar avta blir rycker de längre och längre fram under natten. Dessutom använder Wells sig återigen av greppet han tycks ha varit förtjust i: att inledningsvis hålla sin protagonist och förhoppningsvis även läsaren i ovisshet om vad som egentligen händer och i The Time Machine fungerar det riktigt bra tycker jag.

Förutom detta lyckas författaren frammana en fin stämning som vilar över den framtida världen som egentligen är på utdöende. Den stora sfinxen som utgör ett karakteristiskt landmärke är så väderbiten i sitt kvinnoansikte att den ser ut som vore den angripen av någon nedbrytande sjukdom. Särskilt fin är bilden av vår orädde resenär som utför ett improviserat dansnummer i det övergivna och dammbelägrade museet.

The Time Machine är en av Wells bästa böcker och förutom när det gäller en och annan av tidsresenärens slutsatser känns denna dryga hundraåring synnerligen pigg och fräsch.

Librivoxkvalitet: Riktigt bra inläst av en och samma person.

Annonser