The Social Network (2010)

Utan incitamentet från kvinnlig fägring stannar mänskligheten. Eller i alla fall manligheten. Det är kanske sensmoralen man ska ta med sig från The Social Network. Eller handlar det om att man ska vara schysst mot sina vänner? Men vem behöver vänner när man har miljoner på banken och en hel (dator)världs beundran? Eller ser vi bara en asocial loser som ges (och tar) chansen att en gång för alla kunna stick it to the man? Som vill visa att han är minst lika bra (och kanske till och med lite bättre) som alla de där mer lyckligt lottade killarna, vilka torde vara onormalt bredkäftade med tanke på alla silverskedar som ska få plats

Det har hävdats att man ska se The Social Network mer som en metafor, en historia som vilken som helst om relationer, svek, klass och makt. Men det är ju lite svårt när berättelsen beskriver verkliga personer och ett (eventuellt) verkligt händelseförlopp. Även om man vet att de fakta som en faktabaserad film bygger på inte alltid är så värst solida, är det allt för lätt att glömma bort det. Till och med när manusförfattaren själv säger att han svär trohet till Storyn, inte Sanningen.

Och manusförfattaren, det är ingen mindre än gamle räven Aaron Sorkin själv, det. Han har till vissa delar återgått till välkända jaktmarker, men hans rättegångsdrama hinner den här gången inte nå offentliga rättsalar. Istället får vi följa de två olika stämningsprocesser som i alla fall enligt The Social Networks manus drevs mot Mark Zuckerberg samtidigt.

Det fiffiga med rättsdramer är att deras själva struktur bygger på att man dels i detalj går igenom vad som hänt fram till tidpunkten för processen, dels ger alla inblandade en möjlighet att komma till tals. The Social Network arbetar därför föga förvånande med att väva fram och tillbaka mellan nutid och dåtid och mellan olika perspektiv.

Dåtiden tar sin början i slutet av 2003 när Mark Zuckerberg inleder sin sociala nätverksbana på Harvard som ett sätt att komma över dumpningen av flickvännen Erica. En fotokatalog som nästan kraschade universitetets serverpark gör att han fastnar på tvillingarna Winklevoss radar. Bröderna har haft funderingar på någon form av digitalt kontaktnätverk för Harvardstudenter men behöver en liten kodknackarapa för att utföra grovjobbet. I samma veva börjar Zuckerberg själv skapa det som sedermera (tyvärr) blivit känt som ”fejjan”.

Förutom Mark och tvillingarna är huvudrollsinnehavarna i detta drama Harvardstudenten Eduardo Saverin, vilken i alla fall här framställs som Marks bäste (och kanske ende) vän, samt intensiventreprenören Sean Parker. Relationen mellan de två sistnämnda är minst sagt ansträngd (återigen enligt Sorkin måste vi kanske tillägga), Sean kommer in på senheten varpå han och Eduardo i många avseenden blir rivaler om Marks intresse.

Sorkins manus är slagfärdigt som bara han kan vara men jag vet inte om jag tycker att jag vid filmens slut egentligen fått någon känsla för vem de olika karaktärerna är. Det sägs uttryckligen i slutet att Zuckerberg kanske inte är en skitstövel, att han av någon anledning bara försöker vara det. Jag vet som sagt inte. Det filmen däremot lyckas bra med är relationsdynamiken, särskilt mellan trojkan Mark, Eduardo och Sean. På avstånd kanske man inte alltid förstår varför Eduardo fortsätter att vara kompis med Mark, men har inga större problem med att bli övertygad om att han är det.

Samtidigt får både karaktärsutveckling och relationsdynamik dela utrymme med berättelsen, eller kanske snarare känslan, av hur thefacebook explosionsartat växte till att bli fejjan. I likhet med många andra filmer som ska beskriva den här typen av händelseförlopp måste då finnas de där avgörande scenerna, de ögonblick när personen i fråga förstår att detta, mina vänner, är da shit. Särskilt gäller det introduktionen av Sean i historien, medan Mark och Eduardos förståelse får vara mer naturligt gradvis.

När man kommer ihåg att The Social Network ändå inte är verkligheten, utan ett återberättat händelseförlopp där säker både det ena och det andra anpassats för den dramaturgiska effekten, uppstår förstås en del frågor. Är Mark Zuckerberg så socialt handikappad som han framställs, att han hela tiden är inne och nosar på Aspergersterritorium? Hur mycket inspiration fick han egentligen från tvillingarna Winklevoss idé om ett Harvardnätverk?

Allt sådant har Sorkin och Fincher i möjligaste mån försökt lösa med sina olika perspektiv och jag tycker inte att The Social Network egentligen tydligt tar ställning för eller emot någon av sina karaktärer. Det jag däremot definitivt hänger upp mig lite på är den närmast mirakulösa övergången från fem-studenter-som-knackar-kod-i-vardagsrummet till fullgånget-företag-med-anställda-och-minderåriga-praktikanter.

Det är en sak att växa som företag rent ekonomiskt och juridiskt. Då påverkas bland annat sådant som affärsstrategier radikalt. Men jämfört med att jobba ensam eller med sina kompisar är det en helt annan sak att arbetsleda reguljära anställda som kanske inte alls nöjer sig med incitament i form av en kall öl då och då.

När ett Sorkinmanus förvaltas av en så duktig hantverkare som David Fincher är det inte konstigt att slutresultatet blir njutbart. The Social Network är spännande, rolig och innehåller genomgående bra rollprestationer från primärt Jesse Eisenberg, Andrew Garfield och Justin Timberlake. Men vet jag inte riktigt om jag tycker att den är riktigt så fantastisk som den första hajpen ville göra gällande. Det är en historia som känns rätt så pang-på, inga krusiduller om man säger så.

Däremot är The Social Network givetvis en gruvligt snyggt berättad historia, där priset tas av rodden vid Henley Royal Regatta. Bara den scenen gör att jag ångrar att jag inte passade på att se filmen på bio.

Annons