dragnetOm du växte upp på 40- eller 50-talet i USA är sannolikheten stor att du med en gång kunde identifiera musikslingan som heter ”Danger Ahead”, kände en liten rush varje gång någon yttrade orden ”Just the facts, ma’am” och var tjenis med den rakryggade polisen Joe Friday som spelades av Jack Webb. Om du inte tillhörde gänget som satt ordentligt klistrad framför radio- eller TV-apparater för veckans Dragnet kanske du i alla fall tillhörde gänget som gladeligen rökte cigarettmärket Fatima, showens huvudsponsor (”Best of all king-size cigarettes”).

Som vanligt tvingas man konstatera att halvdana remakes på gamla TV-serier inte är något nytt påfund. I Dragnet är det Dan Ackroyd som spelar Joe Fridays brorson med samma namn och i princip samma inställning till poliskåren och dess arbete. Men eftersom tiderna är annorlunda blir han hopparad med Tom Hanks okonventionelle och märkligt romantiskt framgångsrike Pep Streebek.

Detta klassiska odd couple kommer den mystiska PAGAN-organisationen (People Against Goodness And Normalcy) på spåren när de undersöker stölder av så vitt skilda ting som gigantiska ormar, porrblaskor och kemikalier. Flera gånger måste de slåss mot den grobianlike skurken Emil Muzz, vilken lider av klart Jaws-komplex (the Bond-kind, not the shark-kind). Samtidigt kan de rädda den jungfruliga Connie Swail, vilken omedelbart fattar tycke för den rekorderlige Friday.

Det bästa man kan säga om Dragnet i sin nya skepnad torde vara ”harmlös”. Plotten är lika uppenbar som vad i filmen får passera för humor. Självklart måste vi få en inzoomning av bortskjutna genitalier på en marmorstaty och självklart måste alla pinupptjejerna hos porrkungen Jerry Caesar tyckas vara beredda att lägra varenda man inom 100 meters radie.

Lika förväntad är givetvis Dan Ackroyds förvandlig från karaktärsfast paragrafryttare till reglementsböjande vilde (fast fortfarande i kostym förstås). Överraskningen för min del blev däremot att påminnas om att Tom Hanks en gång i tiden faktiskt var riktigt rolig. Till och med i en produkt som denna är det ett par av hans scener som man ändå kan dra på mun åt. Det är inte utan att jag här och nu känner att jag föredrar Pep Streebek framför senare tråkmånsar som Viktor Navorski, Forrest Gump eller Chuck Noland.

Annars är förvisso Dragnet full med trevligt men likaledes harmlöst birollsgodis. Eller vad sägs om följande line up: Christopher Plummer, Harry Morgan, Alexandra Paul, Jack O’Halloran, Dabney Coleman och Kathleen Freeman?

Annonser