alt. titel: Alien Undead, Alien Vs Zombies

The Dark LurkingNågonstans finns det säkert en klurig matematiker som kan ta fram en ekvation vilken en gång för alla skulle bevisa att för varje alternativ titel en film dras med (i synnerhet om det är en skräckfilm) så försämras kvaliteten exponentiellt. Eller något i den stilen.

Ja, herregud, vad ska man säga? Jag kan ta flera olika titlar på en och samma film om de sammantaget visar på en produktion som inte tar sig självt på allt för stort allvar, till exempel Flight of the Living Dead, aka Plane Dead, aka Outbreak on a Plane.

Men vad ska man säga om det här? Alien Vs Zombies skulle kunna vara åt det humoristiska hållet men det skulle lika gärna kunna vara en ”seriös” produkt som försöker rida på Alien vs Predator-vågen. Alien Undead är lika tvetydig den och The Dark Lurking säger ju egentligen ingenting. Och eftersom man medvetet tycks ha valt singularis-formen på ordet ”alien” framför pluralis-formen, tycker jag inte att det är helt orimligt att förvänta sig åtminstone en fingerborgsstor facehugger.

Men vi ska kanske ta det från början. Något, oklart vad, går åt pipsvängen på en forskningsstation. Exakt var denna forskningsstation befinner sig är inte klart uttalat men en massa bilder på jorden från ett rymdskepp antyder Tellus som hemvist. Ett gäng legosoldater skickas in för att göra något, oklart vad (utöver att vara kanonmat åt det som Lurar i Mörkret). De stöter hur som helst på några civilister i komplexet och eftersom deras respektive antal minimeras med en rasande fart slår de följe med varandra.

Ganska snart framgår det också att forskningsstationen är av den underjordiska typen eftersom målet tycks vara att ta sig uppåt för att komma ut och bort från det som Lurar i Mörkret (Resident Evil-influenser, check). Vad är det då som Lurar i Mörkret? Först och främst har vi vad som väl bör kunna kopplas ihop med titelns ”Zombies”, de är om inte annat jäkligt robusta mot skottskador. Ovan jord finns något som med lite god vilja kanske skulle kunna vara ”Alien”.

Eller i alla fall så lik den riktiga Alien som ett gäng halvkompetenta monstermakare kan göra en docka utan att bli stämda av H.R. Giger, Ridley Scott och 20th Century Fox. Dessutom har manusförfattaren, tillika regissören, tillika producenten, tillika skådisen, tillika art department-medlemmen Gregory Connors slängt in lite mutantkrafter som slumpmässigt drabbar en i gänget med en massa flaxande tentakler som resultat.

Effektmässigt har man väl lyckats absolut bäst med zombiesarna, vilka ståtar med klara Lucio Fulci-influenser. Fast slemmigare. På manussidan kan vi däremot som sagt konstatera en viss avsaknad av struktur (kanske Gregory hade liiite för många järn i elden samtidigt?). För mitt ibland alla dessa zombies och aliens och mutanter och smittosnack (oklart exakt vilken typ av Smitta dock) ramlar det helt plötsligt ned ett rätt oväntat religionselement. Låt mig formulera det så här: oväntat är inte per definition bra.

Skådespelarna borde möjligen få poäng för ett bra försök för de sliter alla som djur i sina respektive roller, men vad hjälper det när deras talang för yrket borde ha markerats med ett rött stopptecken intatuerat i pannan på dem? Med tanke på alla stolar som Gregory själv satte sig på skulle man eventuellt kunna tänka sig att filmens budget bara gav utrymme att leta efter skådisar på ställen som motsvarar DVD-realådan på Ö&B.

Irritationspriset bör delas ut till Cassia Rosenstraus men tur i oturen är hennes karaktär Jen en av de första att bli mumsmat. Bret Kennedy som legosoldaten Michaels (tillika producent, tillika art department-medlem) bör ha fått rollen uteslutande på grund av att hans röst går djupare än när Christian Bale försöker raspa fram ”I am Batman!”. Tyvärr är den absolut sämsta skådisen också den som får mest screen time, Tonia Renee. Flera gånger vrider man sig i plågor å hennes vägnar.

Med tanke på att snart sagt varenda kotte som är inblandad i filmen förkommer på minst två ställen i ”Cast and crew”-listan bör man kanske inte bli särskilt överraskad av slutresultatet. Det vet jag väl inte heller om jag blev, det jag däremot blir lika överraskad av varenda gång jag ser sådant här skräp är hur fasen de fått ut skiten på DVD. Som avslutningsprojekt på en filmutbildning hade The Dark Lurking varit acceptabel. Som något man förväntar sig att folk ska betala för att se är den inget mindre än ett hån. Inte minst eftersom ett par av titlarna åstadkommer en falsk marknadsföring av Micheal Bay-mått. Not awesome!

Annonser