BasilEfter att genom tips från Movies-Noir ha upptäckt det spännande kammarspelet Closet Land från 1991 var jag väldigt nyfiken på filmens upphovskvinna, Radha Bharadwaj. Med tanke på kvaliteten i Closet Land och den kompetens hon lyckats attrahera till sina projekt var dock hennes IMDb-sida märkligt sparsmakad. Inga TV-filmer, inga kortfilmer, inga teaterpjäser, inga musikvideos eller reklamfilmer. Faktum är att Closet Land bara behöver dela utrymme med en enda ytterligare produktion: Basil.

Den unge herremannen Basil lider under sin stränge faders ok. Den enda han har tillåtelse att umgås med är den jämnåriga kusinen Clara, annars är det studierna vid Oxford som gäller. Ständigt tillfrågas han om han tror att han ska visa sig värdig sina illustra förfäder som dekorerar väggarna i både Londonhuset och det anrika godset Windermere Hall.

Är det kanske så konstigt att Basil tar första bästa chans att göra uppror mot förtrycket? I detta fall tar sig upproret uttryck i en ohämmat passionerad (men strikt hemlig förstås) förälskelse i köpmannadottern Julia, understödd av den likaledes hemlige vännen John Mannion. Att Julia är måttligt intresserad av den översvallande uppvaktningen och snart börjar begära pengar eller andra gengåvor för att Basil ska få smeka en rundnätt vad tycks inte bekymra honom. Med tanke på att de faktiskt är förlovade kanske det borde det…

Förutom välkända skådisnamn som Christian Slater, Jared Leto och Derek Jacobi möter jag en annan bekant i förtexterna. Radha Bharadwaj har med Basil adapterat en gammal Wilkie Collins-berättelse och visst känns elementen igen. Vild förälskelse i lika vild (men mycket brittisk) natur, illegitima barn, otrohet och hemliga identiteter.

Möjligen är Basil orsaken till att Bharadwaj inte märkts av efter slutet av 90-talet. Hennes hemsida anger att filmen var antagen till Torontos filmfestival men att dess finansiärer inte bara avböjde denna prestigefyllda visning utan också valde att klippa om Basil efter eget huvud. Någon biopremiär tycks det inte ha varit tal om. Sådant kan förstås bränna den bästa.

Så hur ter sig denna olycksförföljda film? Om det som Bharadwaj säger stämmer är det förstås svårt att veta hur mycket det jag såg skiljer sig från hennes egen vision. Det man kan konstatera är att själva storyn är relativt enkel för att komma från Wilkie Collins, vilket sannolikt beror på att Basil bara var hans andra roman, utgiven åtta år innan exempelvis The Woman in White. Kanske hade den kunnat göras mer intresseväckande genom ett mindre linjärt narrativ, för som det är nu känns den lite platt samtidigt som berättandet är övertydligt.

Men det stora problemet ligger tyvärr i filmens skådespelarprestationer, från vilka bara Derek Jacobi som Basils eldgaffelsrakryggade far klarar sig med hedern i behåll. Vem som än kläckte idén att Christian Slater skulle kunna vara trovärdig som brittisk 1800-talsman måste ha haft en temporär mental kollaps just då. Jared Leto funkar utseendemässigt, men är helt enkelt inte kompetent nog som skådis att hantera den stackars Basils många ut- och sammanbrott.

Då är det betydligt mindre plågsamt att åse Carli Harris som Clara och Claire Forlani som Julia, kanske för att de bägge har mindre scentid. De gör i alla fall vad de ska med vad de har. Eftersom en förhållandevis stor del av filmen utspelar sig under Basils barndom blir det emellertid en stor boja om filmfoten att snart sagt alla barnskådespelarna är riktigt dåliga. Och inte bara Englands-dåliga, utan (dare I say it…) Sverige-dåliga.

Men av och till glimtar det till av Radha Bharadwajs visualitet som var en av de saker som fångade mig med Closet Land. Basil är en mer konventionell historia och ger därmed inte samma utrymme som den tidigare filmen för påhittigheter, men regissören lyckas ofta hitta spännande vinklar och arrangemang. Man känner liksom att det skulle kunna ligga en riktigt bra film på lur någonstans där inne. Som det är nu lyckas Bharadwaj tyvärr inte lyfta Basil över vilken halvok kostymrulle som helst.