På fredag den 8 november har filmen som bygger på boken premiär med Asa Butterfield som Ender Wiggin och Harrison Ford som överste Graff. Ska man döma utifrån förlagan är det dags att bli lite pepp tycker jag!

***

Enders GameVid sex års ålder är Ender Wiggin van vid att bli ljugen för, särskilt av vuxna. När en doktor säger att det inte kommer att göra ett dugg ont, vet han att det kommer att göra mycket ont. Hans föräldrar gör sitt bästa för att älska alla sina tre barn lika mycket, men tre är en mer än de statligt reglerade två och Ender är den tredje. Samtidigt som de älskar honom är han en källa till olust.

Rätt mycket för en liten kille att bära på sina smala axlar med andra ord. Lägg därtill att hans jämnåriga antingen ignorerar eller hatar honom eftersom han är smartare än dem. Smartare än många vuxna, faktiskt. Ingen av hans klasskamrater kan emellertid skrämma Ender lika mycket som hans bror Peter. Peter, som alltid vill leka ”Astronauts and Buggers” och mer eller mindre hotar med att döda Ender en vacker dag.

Därför kan man tänka sig att det nästan blir en lättnad för Ender den dagen överste Graff dyker upp. Inte bara för att officeren från International Fleet erbjuder gossen en flyktväg från sina plågoandar och tudelade föräldrar, han tycks också vara brutalt ärlig i sina beskrivningar av vad som väntar Ender på krigsskolan. Hårt arbete och studier, men framförallt Spelet.

Ju längre Ender befinner sig på krigskolan (för självklart följer han med Graff) förstår han att alla är mer eller mindre beroende av att ständigt spela Spelet, ständigt testa sina förmågor mot andra. Och det gäller inte minst honom själv. Till och med när han är less och vill sluta spela visar det sig att även det ingår i ett oändligt mycket större spel.

Namnet Orson Scott Card var aningens välbekant, men jag hade nog inte letat mig fram till Ender’s Game utan en mycket handfast rekommendation. Nu är jag däremot väldigt sugen på att pröva mer av den produktive författaren. Och kontroversielle har jag förstått. Kommandes från en mormonsk bakgrund är han tydligen djupt konservativ och motsätter sig bland annat homosexuellas rätt till att gifta sig.

Nåvälan, några särskilt propagandistiska tongångar tycker jag mig inte märka av i Ender’s Game men då har Scott Card å andra sidan gjort en rejäl revidering av boken 1991. Tongångarna från 1985 passade tydligen inte in längre. Visst finns det element av global politik och stormakt som ställs mot stormakt, men det Scott Card utforskar i Ender’s Game handlar snarare om rätt och fel, moral och samvete.

Ender är inte främmande för att bruka våld när han upplever att nöden kräver det. Men möjligen till skillnad från broder Peter (vi får i och för sig vissa antydningar om att Peter inte alltid är så kallhamrad) våndas han alltid mycket över detta våldsbrukande. Han spelar med i de vuxnas spel men försöker samtidigt förändra det enligt sina egna villkor. Oftast visar det sig dock att hans små uppror är precis vad hans överordnade velat manipulera fram.

Jag blev väldigt förtjust i Ender’s Game, det är en stark historia med en stark protagonist. Sannolikt ett resultat av att Scott Card började sin författarbana som dramatiker och pjäsförfattare. Möjligen känns boken lite packad, jag upplever att det är många spännande stenar som poppar upp här och var i strömmen men det blir inte helt klart i vad mån de eventuellt ändrar riktningen på Enders lilla flotte.

På ett sätt skulle man nästan kunna se Ender som en mer trovärdig Harry Potter. Både Ender och Harry uppmärksammas av de vuxna runt omkring dem, ofta på bekostnad av deras jämnåriga. Båda är i grunden snälla och hyggliga killar, men där Harry omedelbart trots allt får kompisar som står vid hans sida i vått och torrt spelar personligheten ingen roll för barnen runtomkring Ender. Han är av många orsaker en främmande fågel, har svårt att passa in och blir därför mer eller mindre hatad.

Även språket är starkt hos Scott Card, utan att för den skull vara simpelt. Det hela blir lite WYSIWYG, ingen undflyende undertext eller luddig symbolik. Möjligen skulle man kunna ifrågasätta hans val att censurera bort alla grövre svordomar (det värsta som en härdad krigare om åtta år kan säga till en annan är ”fartface”) för att göra böckerna mer läsbara för en yngre publik. Att hela boken sedan handlar om barn som hänsynslöst tränas för att bli perfekta soldater spelar tydligen inte lika stor roll.

Det behöver som sagt kanske inte sägas att jag härmed ansluter mig till dem som är mycket spänd på vad regissör Gavin Hood kommer att bjuda på på fredag.

Annonser