Demons of the mindDemons of the Mind börjar med en rejäl tankenöt. Överallt listas den som kommande efter Straight on Till Morning (även om de producerades samma år), men förtexterna informerar oss om att Demons of the Mind ”introducerar” Shane Briant som ju i den tidigare filmen spelade den galne Peter/Clive. Lista ut den, om ni kan…

Alltnog, här får Shane variera sig storligen genom att spela den galne Emil Zorn (can you say type casting?), bror till den galna Elisabeth Zorn och son till den galne Friedrich Zorn. Just det, syskonens mamma tog livet av sig inför ögonen på sina telningar också. Och det var väl det hela…

Förutom den galna familjen Zorn består hushållet i på det imponerande herresätet av tjänstekvinnan Hilda som presterar ganska uselt inom sin enda arbetsuppgift: att försöka hålla reda på sina unga skyddslingar (de lyckas rymma titt som tätt) och allt-i-allon Klaus vilken ser ut som om han lika gärna skulle kunna heta Igor. Efter ett tag får de också sällskap av den kontroversielle (och föga förvånande lätt labile) läkaren Falkenberg.

Han har några extremt luddiga teorier om livsenergi samt ”demons of the mind” och ska försöka bota en, två eller möjligen alla tre medlemmarna av Zornfamiljen. Men med tanke på att pappa Friedrich med en viss frekvens får ro ut till mitten av den närliggande sjön och dumpa strypta kvinnolik går väl läkeprocessen sådär…

Wikipedia anger att Demons of the Mind skulle bygga på Franz Mesmers liv och det enda jag kan tänka är ett förundrat ”Åh, fan…”. Jag antar att Mesmer då skulle vara Falkenberg men kopplingen dem emellan är lös för att uttrycka det milt.

Nej, det här var verkligen inte bra. Demons of the Mind försöker uppamma en slags gotisk känsla med inslag av Wilkie Collins sensationsstil. Fast lite mer explicit sexuellt sett då, vi föräras fler nakna bröstskymtar än jag kan påminna mig att jag sett i någon av de tidigare Hammer-filmerna. Jag sitter hela tiden och väntar på att det ska avslöjas något i hästväg om den galna familjen Zorn men det enda som händer är att Friedrich mer och mer hysteriskt skriker att hans barn har galenskapen i blodet och byborna tycks vara på ständig frammarsch för att utkräva hämnd.

Samtidigt fortsätter Gillian Hills Elisabeth att stirra ut i tomma intet (säger hon mer än två ord i hela filmen så är det inte stort mer) och Shane Briants Emil se kallsvettig och fragil ut. Fast han ska ha en eloge för att han tar sig igenom hela filmen iklädd en orange volangskjorta och tights vilka ger honom kycklingben som bara en mor skulle kunna älska. Kanske en syster också, förresten…

Då hjälper det inte så mycket att vi serveras en extremt underhållande rollista. Shane Briant är kanske inte så underhållande som han är igenkännlig, men Friedrich i sina enorma polisonger gömmer ingen mindre än Robert Hardy från exempelvis All Creatures Great and Small och Ang Lees Sense and Sensibility. Som den oförklarligt galne prästen (vars närvaro egentligen inte fyller någon som helst funktion i själva historien) har vi Michael Hordern, mer känd som Cedric för oss som nyårsdagstittade på Ivanhoe. Sedan ståtar Demons of the Mind med inte mindre än två Clockwork Orange-kopplingar. Läkaren Falkenberg spelas av Patrick Magee, vilken får äran av att nästan bli ihjälsparkad av Malcolm McDowell till tonerna av Singin’ in the Rain, och Gillian Hill är en av duon som blir upplockad av samme McDowell i skivbutiken för lite av the old in-out.

Återigen tycker jag mig ana viss gialloinspiration, den här gången är bland annat frågan om inte kompositören Harry Robinson har lyssnat på lite Goblin. Det finns också lite visuella ambitioner med flashbacks och galenskapshallucinationer. Men inget av det funkar och när plotten dessutom är så pass undermålig finns det inte så mycket att göra annat än att proklamera Demons of the Mind som en av de sämre av årets Halloweenfilmer. Och det är ju inte så att det har saknats konkurrens om den ”äran”.

Annonser