Fear in the nightalt titel: Skräckens hus

Den ärevördige rektorn Michael Carmichael har ovanligt progressiva undervisningsmetoder för att arbeta på en brittisk internatskola, modell äldre. Det handlar inte om att lära eleverna, utan att uppmuntra dem till att vilja lära själva.

Vilka undervisningsmetoder den unga bruden Peggys lärarmake Robert har, tycks Robert däremot inte vara särskilt intresserad av att diskutera. Peggy har bara känt Robert i fyra månader men är så upp över öronen förälskad att hon inte bara gifter sig med honom i brådrasket, utan också utan att tveka följer med honom till internatskolan. ”Marry in haste, repent at leisure” som uttrycket går.

Just nu är det lov, varför Robert mest tycks fungera som någon slags allt-i-allo på den stora egendomen. Fast helst skulle han nog bara vilja glida omkring: ”I don’t like work”. Peggy försöker i sin tur bekanta sig med skolan för att vara hemma på hur allt funkar när de små gossarna återkommer.

Men Peggy är också aningens fragil, hon håller fortfarande på att återhämta sig från ett tidigare nervöst sammanbrott (äldre uttryck för ”utbränd”?) och den här återhämtningen går inte snabbare av att hon blir överfallen av en främmande man med armprotes. Allt eftersom mals hennes sinnesro till smulor och det är frågan om hon verkligen borde beväpna sig med det där hagelgeväret…?

Nu är det inte många filmer kvar i min lilla låda, så det var ju extra trevligt att denna psykologiska thriller gömde sig nästa längst ned. Fear in the Night är kanske inte häpnadsväckande nyskapande, men faktiskt en av de bästa Hammer-filmerna hittills.

Jämfört med Straight on Till Morning har välbekante regissören Jimmy Sangster använt de klassiska thrillerelementen betydligt mer effektivt och Judy Geesons Peggy är en trovärdig och sympatisk protagonist (till skillnad från Rita Tushinghams Brenda). Utan att vara särdeles välbekant med genren undrar jag om inte Sangster använde sig av lite gialloinspiration till Fear in the Night. Vi har välplacerad ljudkakafoni, en del innovativa kameravinklar och ett stort fokus på den okände överfallarens handskbeklädda händer. Däremot lyser förstås alla former av gore med sin frånvaro. No entrails please, we’re British.

Bara inledningen talar sitt tydliga språk – panoreringar över tomma fotbollsplaner och övergivna sovsalar, ackompanjerade av ett smatter av pojkröster, avslutas med en trädstam och ett par dinglande fötter. De kroppslösa rösterna ger det hela en spöklik känsla som får mig att associera till mysfarbrorn M.R. James. Ingen kunde som han förmedla skräcken som vilar i en skolbyggnad.

Elaka tungor hävdar att Fear in the Night bara är en remake på Hammers dryga tio år äldre Taste of Fear. Den hade Christopher Lee, här bjuds vi på Peter Cushing som den knepige rektorn Michael Carmichael. Han (eller snarare hans Harry Potter-runda glasögon) får dessutom stå för filmens absolut snyggaste skrämselbild. Cushing och Geeson är uppbackade av inga mindre än Joan Collins och Hammerbekantingen Ralph Bates (som vi senast såg i The Horror of Frankenstein).

En sådan bedömning kan jag förstås inte göra eftersom jag inte sett Taste of Fear, jag vet bara att Fear in the Night gjorde mig glad. En kompetent utförd psykologisk thriller är inte det sämsta även om den inte bryter ny mark.

Annonser