Straight on Till Morning (1972)

Det var en gång en liten flicka som så hemskt gärna ville ha ett barn. Hon såg ingen chans att skaffa sig ett sådant i det gråtrista Liverpool och ljög därför lite för sin mamma för att kunna åka till den stora staden London. Hon berättade att hon redan var gravid och skulle åka till London för att hitta en lättduperad pappa. Fast hon egentligen var ute efter en lättduperad pappa som först ville befrukta henne.

Tyvärr är Brenda ingen fena på att hitta sådana lättduperade killar. Särskilt inte som hennes dejtingmetod består i att smyga sig riktigt nära en vilt främmande man, stirra ut honom och klämma ur sig ett forcerat ”Hello!”. Inte blir det lättare av att arbets- och lägenhetskompisen Caroline är en riktig mansslukerska som inte nöjer sig med att bara bli påsatt av tjejernas gemensamma chef.

Men till slut lyckas Brenda ändå hitta en kille. Eller, om man ska vara petig, hon stjäl en hund som hon sedan kan lämna tillbaka till den tacksamme ägaren. Men Peter genomskådar Brenda på nolltid och tvingar henne att erkänna varför hon försökt ta kontakt. Istället för att kasta ut henne föreslår sedan Peter en deal: om Brenda går med på han kallar henne för Wendy, flyttar in hos honom och i allt väsentligt blir hans hushållerska så kanske han skulle kunna tänka sig att bistå med sin barnaavlande förmåga.

På det stora hela är det förstås en drömrelation. Peter framstår som tillräckligt galen för att det borde skrämma iväg till och med en så desperat kvinna som Brenda. Och Brenda är i sin tur tillräckligt knepig och desperat för att det borde skrämma iväg en sådan galning som Peter. De är helt enkelt lika som två psykobär.

Straight on Till Morning är en nutida thriller och ett nutida 1972 innebär långhåriga och polisongprydda män samt rökiga fester där man kolkar mängder med Blue Nun. Men bortsett från att filmen är en sann blast from the past finns det inte mycket som talar för den.

Kopplingen mellan filmens titel och det faktum att Peter (som eventuellt egentligen heter Clive) vill kalla Brenda för Wendy är förstås uppenbar, men vilken funktion Peter Pan-alluderingen är tänkt att spela framgår inte alls. Däremot finns gott om barndomsmarkörer: sagotemat, Peter som kramar teddybjörnar och ligger hopkrupen i fosterställning på sin säng samt Brendas ihärdiga mjölkdrickande.

Peters galenskap markeras hela tiden med en massa snabba minnesklipp, ”tysta” tankemonologer och vansinniga inzoomningar. Filmen vill gärna hoppa mellan två olika händelseförlopp där det egentligen inte händer någonting; vi får exempelvis en alldeles för lång sekvens när Brenda är på väg till Peter med hunden Tinker, interfolierad med bilder på Peter som står och tittar ut genom fönstret. Brenda går och Peter tittar, Peter tittar och Brenda går. Och mycket roligare än så blir det inte…

Alla berättartekniska grepp för att skapa en thrillerstämning är välbekanta men de används här så klumpigt att filmen nästan blir imponerande ospännande. Kanske för att samma snabba klipp slängs in även när handlingen inte behöver vara särskilt andlös, utan man istället har velat visa upp några hastigt nakna sexscener? Det synnerligen tidstypiska soundtracket bidrar inte heller till stämningen, 70-talsjazzigt sound skriker inte direkt ”nervig atmosfär”. Att Straight on… inte heller lyckas skapa någon som helst sympati för den irriterande klängiga och dörrmatteinbjudande Brenda (spelad av Rita Tushingham) hjälper förstås inte till.