Vampire Circus (1972)

alt. titel: Vampyrernas cirkus

Läraren Albert Müller försöker finna tröst i lite hälsosam utomhusläsning efter försvinnandet av hans hustru Anna. Plötsligt ser han Anna som lockar med sig en liten flicka längre och längre in i skogen. Alldeles för sent kommer han ifatt dem vid portarna till slottet som ägs av greve Mitterhaus. De slår igen om kvinnan och flickan och det spelar ingen roll hur mycket Albert skriker och bankar.

I byn har man nu fått nog av grevens skumma beteende och struntar högaktningsfullt i hans aristokratiska påbrå, en mobb beväpnar sig med högafflar och facklor och marscherar mot slottet. Efter många om och men är det till slut någon som lyckas köra den hederliga träpålen genom den högvälbornes bleka bröst. Kvar är då Anna, vild av sorg efter sin övernaturligt långtandade älskare. Efter lite halvdana försök från de attackerande männen att piska upp henne med sina bälten flyr hon medan de övergår till att bränna ned slottet.

Femton år senare är det ett miserabelt litet samhälle vi återkommer till. Slottet är förvisso fortfarande förstört, men grevens förbannelse vilar tungt över byn. Folk dör som flugor och även om läkaren Kersch är övertygad om att det finns en fullt naturlig förklaring till den galopperande pesten är det svårt att göra något åt det eftersom byn är satt i karantän. Alla som försöker ta sig ut blir skjutna.

Att ta sig in visar sig däremot vara hur enkelt som helst när ett helt cirkussällskap, komplett med dvärg, stark man och en massa djur anländer. Byborna tycker att de har förtjänat att få ha lite roligt och mottar Circus of Nights med öppna armar. Men det här är givetvis ingen vanlig cirkus – att pantern snabbt lyckas förföra burghermeisterdottern Rosa är det minst konstiga som inträffar.

Allt eftersom Hammer plöjde sig in i 70-talet blev det mer och mer vågat med avseende på nakenhet och sex. Vampyrhistorier länder sig ju som vi alla vet alldeles utmärkt åt den här typen av element med orgasm-grimaser på snart sagt varenda lättuggad ungmö. Här brer man på ordentligt från första början genom att låta Anna och greven rulla runt i sänghalmen med gott om bilder på Domini Blythes bara bröst för den som gillar sådant.

Och, som vi alla också vet, är det ju de dåliga kvinnorna som utgör de lättaste offren. ”What have you done to my wife?!” ryter Albert åt den greven som ler liderligt och svarar ”Only what she wanted…” Varpå Albert givetvis måste försvara sin hustrus icke-existerande heder. Att hon inte förtjänar varken heder eller den redlige Albert bevisas strax genom att hon flyr mobben trots att en liten dotter väntar på henne därhemma. Reaktion? ”Better no mother at all, than one who serves the devil!”

Även om jag låter lite stingslig här måste det sägas att as far as Hammer-filmer goes, så är Vampire Circus ett inte helt förlorat slag. Regissören Robert Young har faktiskt låtit det ta lite tid att bygga upp en rätt olustig stämning kring cirkusen, inte minst i tältet som huserar The Mirror of Life och där bybo efter bybo möter sitt hemska öde. Till hjälp finns dessutom den ständigt clownsminkade och illistige lille dvärgen som sätter tonen på ett bra sätt.

Förbannelsen – ”the sins of the fathers shall be visited upon the children” – gör också sitt till och ger det hela aningar av både Sleepy Hollow och A Nightmare on Elm Street.

Dessutom är i alla fall vissa av skådisarna inte alls oävna. Samspelet mellan de unga tu Anton Kersch och Dora Müller, spelade av John Moulder-Brown och Lynne Frederick, är befriande naturligt. Särskilt Lynne Frederick (sedermera gift med både Peters Sellers och David Frost) är riktigt duktig och i vissa vinklar mycket lik Jennifer Connelly. En stor skådespelare återser vi också i form av David Prowse, som efter sin insats i The Horror of Frankenstein här får axla rollen av cirkusens starke (men stumme) man.

Men allt är inte Hammer-guld som glimmar. Trots att vi rör oss i något slags indistinkt tidigt 1800-tal tycks vampyrerna ha rest i förväg till 70-talet med kråsskjortor och vågiga rockstjärnefrisyrer. Vi har ett par effekter som är redigt usla. Det största problemet ligger dock i att även om stämningen funkar förvånansvärt bra i Vampire Circus kan detsamma tyvärr inte sägas om själva berättandet.

Karaktärer introduceras inte ordentligt, vilket exempelvis blir särskilt tydligt i fallet Dora. Trots att vi relativt omgående får den direkt uttalad, blir ändå kopplingen mellan upptakt och cirkusplott femton år senare väl lösryckt. Nackdelen med den olycksbådande stämningen är att även byborna känner av den och är ganska raska att skylla det hela på nykomlingarna. Trots det fortsätter man att bevista föreställningarna. Och för cirkussällskapets del skulle man kunna tänka sig att efter att ha blivit attackerade av en ilsken mobb för femtielfte gången kanske de inte skulle vara så sugna på att dröja sig kvar, än mindre dra igång föreställningar varje kväll oavsett vad som hänt tidigare.

Men som sagt, helt ok. Att det när det begav sig fanns recensenter (New York Times, I name thee and blame thee!) som förordade den ärligt talat rätt trista Countess Dracula framför Vampire Circus boggles the mind. Nästan lika mycket som vampyrcirkusen själv skulle ha gjort.

Jag såg Vampire Circus på youtube, men det tycks vara en notoriskt opålitlig källa ety filmen står inte längre att återfinna i sitt fullständiga format.