alt. titel: Djävulens dotter

Twins of Evil”The devil has sent me…twins of evil!” Man skulle kanske kunna tro att den fromme häxjägaren Gustav Weil (ett efternamn som på engelska givetvis uttalas “vile”) med detta uttalande åsyftade vad som blottas i hans niece Friedas generösa dekolletage. Men den hårt prövade puritanen har faktiskt inte bara en, utan två syster- eller brorsdöttrar som efter att ha blivit föräldralösa kommer för att bo hos sina släktingar i den lilla byn Karnstein.

Maria är from och mild och vill bara göra det rätta, vilket helst ska tolkas som att gifta sig med byns körmästare Anton och klämma ur sig en massa ungar. Men Anton är mer intresserad av systern Frieda, vars eldiga humör lockar männen. Kanske har den tidigare nämnda urringningen också något med saken att göra?

Men Frieda är rätt neutral när det kommer till Antons uppvaktningar. Däremot är hon inte så lite het på den fruktade greve Karnstein som bor i sitt slott högt över byn. Greve är en liderlig typ som Gustav gärna skulle vilja bygga ett av sina bål runt, men som skyddas av sin aristokratiska status. Gustav är därmed utlämnad till att jaga upp och bränna alla de unga och ogifta flickor som greven sätter på. Något roligt måste man ju få ha…

Grevens aptit på förlustelser begränsas emellertid inte till sex, han vill också dyrka Satan så att det känns i hela kroppen. Och det får han möjlighet till när hans anmoder Mircalla väcks till liv och lovar honom ”pleasures beyond the grave” samtidigt som hon suggestivt smeker ett stearinljus.

Eftersom man i Twins of Evil har inte bara har en, utan två, kvinnliga protagonister (plus en massa kvinnliga brännoffer) kommer Hammers kostymförråds till synes outtömliga resurser vad gäller florstunna nattlinnen väl till pass. Som Maria och Frieda ser vi de riktiga tvillingarna (och, kanske ännu viktigare, Playmates of the Month i september 1970) Mary och Madeleine Collinson. De gör faktiskt en riktigt hyfsad insats, men antingen var de inte särskilt intresserade av skådespeleri eller också var skuggan från Playboy-karriären allt för svart för att de skulle kunna ta stegen över till mer seriös film. Twins of Evil var den sista spelfilmen av sex som de bägge deltog i.

Filmen är den sista delen i vad som tydligen kan liknas vid en lös trilogi inom Hammers produktion. The Karnstein Trilogys första film, The Vampire Lovers (1970), bygger på irländske författaren Sheridan Le Fanus klassiska vampyrhistoria Carmilla. Där spelas Carmilla/Marcilla/Mircalla av Ingrid (hihi) Pitt och filmens lesbiska tendenser (censuren backade eftersom man kunde hävda att det var motiverat av originalhistorien) gjorde den till en tillräckligt stor framgång för att man skulle ge sig på att spela in två uppföljare – Lust for a Vampire och Twins of Evil – bara ett år senare.

I Twins of Evil hålls just de lesbiska elementen till ett minimum men vi lider ändå ingen större brist på kvinnlig fägring av det rundare slaget. Däremot måste Karnstein självt mot slutet av historien vara lika kvinnotomt som Pajala med tanke på att de ungmöer som inte bränns av Gustav och hans brödraskap (deras motto är ”Burn her!” och det finns inte en möjlighet att Monty Python inte var inspirerade av detta när de gjorde Holy Grail) tas om hand av greven och hans anhang.

Greven själv spelas av en man som lämpligt nog heter Damien Thomas (mycket TV-jobb efter denna film) och gör liksom Mary och Madeleine en hyfsad insats, särskilt med tanke på att han tvingas skåla ”To Satan!” lite nu och då.

Men filmens tyngd kommer så klart från Gustav Weil som gestaltas av Peter Cushing. Han utstrålar kanske inte riktigt samma överskuggande hotfullhet som kollegan Christopher Lee men iskylan som strömmar från det asketutmärglade ansiktet är minst lika imponerande. Hans häxjägare slår lätt greve Karnstein på fingrarna med sin fanatiska övertygelse. Synd bara att han fått hela grejen om bakfoten – det går inte att bränna vampyrer.

Twins of Evil innehåller inte bara schyssta skådisar, utan lyckas faktiskt också skapa en viss stämning med bland annat lite finurliga dubbelexponeringar. Däremot verkar Hammer-veteranen Harry Robertson ha fått för sig att det är en western han ska tonsätta, vilket naturligtvis bryter av från helhetsintrycket. Men på det hela taget en helt ok film, särskilt med Hammermått mätt.

Känner du dig lite sugen på kvinnliga tvilling-behag kan Twins of Evil ses på Youtube. Tyvärr i en rätt dålig kopia.