The Devil Rides Out (1968)

alt. titel: The Devil’s Bride

Den som någon gång varit nyfiken på det här med djävulsdyrkan och satanism känner säkert inte bara igen namn som Anton LaVey, utan också författaren Dennis Wheatly som på 30-talet började publicera enormt populära ockulta thrillers. Därför är det ingen större överraskning att The Devil Rides Out, vilken ackompanjeras av en mängd mer eller mindre välbekanta djävulssymboler i förtexterna, visar sig bygga på en Wheatly-bok.

The Devil Rides Out skrevs 1934 och är den andra boken som handlar om tre moderna musketörer: Nicholas, hertig de Richleau, Rex van Ryn och Simon Aron. Det är inte utan att man undrar om populariteten hos Ira Levin’s Rosemary’s Baby som kom 1967 och filmen som kom bara ett år senare influerade Hammer att först nu plocka upp historien. Å andra sidan var det ju inte första gången bolaget gjorde filmer som handlade om svart magi. Wikipedia informerar också om att planer på att filma The Devil Rides Out redan 1963 men att censuren då satte P för det hela. Usch och fy för satanism!

Nåvälan, Nicholas och Rex är oroliga för sin unge vän Simon, vilket tycks ha hamnat i dåligt sällskap. Inte bara håller Simon en liten sammankomst för dekadent överklass (inklusive en imponerande skelögd baronessa) och en massa mörkhyade utlänningar. Nicholas finner dessutom till sin fasa ett pentagram på golvet i den unge mannens observatorium och hönsfåglar i en garderob, redo att offras.

Alla hans varningar är till ingen nytta och när Rex försöker rädda den unga Tanith leder hon honom till en till synes oskyldig och urbrittisk herrgård om det inte vore för de bevingade och fyrhövdade ormarna vilka pryder grindarna (omnious sign #1). Av fordonen på herrgårdens uppfart att döma skulle den kunna hysa årsmötet för föreningen Vi-som-gillar-blanka-och-apsnygga-brittiska-bilar, men det visar sig att även satanister gillar att ratta med stil (omnious sign #2?).

Hur som haver, Rex och Nicholas lyckas i alla fall rädda både Simon och Tanith från sitt sataniska dop och nu väntar den sista dusten med häxmästaren Mocata. Ska Nicholas förvånansvärt gedigna kunskaper i svart magi kunna rädda det lilla sällskapets liv och själar?

Oavsett om man ska tacka Dennis Wheatly, Richard Matheson som skrev screen play eller regissören Terence Fisher (som ju stod bakom bland annat Dracula: Prince of Darkness) känns det i alla fall som ett tack är på sin plats. The Devil Rides Out är en fullt acceptabel djävulsdyrkarrulle, även om ett gäng satanister i kåpor aldrig kommer att vara lika läskiga som själve antikrist. Och som vanligt är filmens tituleringen förstås något av ett mysterium… I det här fallet varken rider djävulen eller tar sig en brud.

Historien är hyfsat tajt berättad, tempot väl avvägt och effekterna…kanske mer charmiga än bra men man tar dem ändå för vad de är. De inblandade skådespelarna sköter sig med den äran, inte minst Christopher Lee som Nicholas de Richleau. Detta måste ha varit en lite ovan roll för hans del, van Helsing-typen brukade ju annars vikas för Peter Cushing medan Christopher fick vara skurken. de Richleau är sansad, kunnig och även i den mest svettiga av seanser ett under av prydlig elegans i duvgrå kravatt.

De onde Mocata spelas vällustigt av Charles Gray, vilken mycket väl kan ha hämtat inspiration till sin gemytlige Mocata hos Niall MacGinnis i Night of the Demon. Grays uppenbarelse är bekant till och med för mig och hans namn torde vara välkänt för våra Bond-entusiaster. Rolig Bond-trivia i sammanhanget är dessutom att Wheatlys spionserie om Gregory Sallust ska ha inspirerat Ian Fleming.

Men om man nu vill tacka Richard Matheson, måste man tyvärr även slå lite på honom (eller möjligen den tunga handen hos den brittiska censuren) för ett osedvanligt svagt slut. Tittaren serveras en riktigt fet Deus Ex Machina och det inte ens utan någon riktigt godtagbar förklaring till händelseförloppet. Fy skäms på sig och synd på en i övrigt trevlig film.

Annons