Frankenstein created womanI viss mån måste man nog erkänna att titeln lovar av storleksordningen London Eye (runt), men levererar som en bibelsida (tunt). Kanske inte så förvånande, lika o-överraskande som att Hammer med största sannolikhet klämde titeln mest för att kunna rida på popularitetsvågen från Roger Vadims Och Gud skapade kvinnan… (Et Dieu… créa la femme) med den rykande heta Brigitte Bardot. Hos Hammer heter Brigitte Bardot Susan Denberg, en österrikiska som jag till min glädje upptäcker var en av “Mudd’s Women”. Star Trek to the first degree!

I den lilla tyska staden ser man med viss skepsis på Baron Victor Frankenstein och dennes skumma experiment. Inte minst eftersom han anställt den unge Hans Werner som assistent. Hans far blev avrättad för mord och alla vet ju att äpplet aldrig faller särskilt långt från päronträdet.

Och visst har man rätt i att förhålla sig skeptisk, i alla fall när det gäller Baron Frankenstein. Han har nämligen uppfunnit en maskin som, genom att tämja någon slags vulkanisk kraft som tycks finnas blott ett par meter ned i berggrunden under staden, skapar starka energifält. Så starka att de inte bara gör ett vanligt vinglas oförstörbart, utan enligt baronens beräkningar också ska kunna konservera en själ efter det att kroppen förstörts.

Inte för att Hans alls är särskilt inblandad i allt detta. Han har viktigare saker för sig, som att uppvakta krögardottern Christina. En inte helt lätt uppgift eftersom Hans lätt hamnar i slagsmål med stadens unga sprättar vilka gärna ”skojar” lite med den missbildade Christina. Dessutom gör hennes far knappast vågen för en morddömds son som potentiell svärson. Så när krögaren återfinns ihjälslagen är det mångas blickar som söker sig till just Hans. Avrättningsdomen är snart ett faktum, men frågan är om detta inte utgör ett gyllene tillfälle för Hans att göra sin arbetsgivare Baron Frankenstein en sista tjänst.

Till skillnad från Bride of Frankenstein, där Henry Frankenstein faktiskt i alla fall skapar eller åtminstone bygger ihop en kvinna, ljuger som sagt titeln Frankenstein Created Woman rätt rejält. Den ärande baronen skapar inte Kvinnan, ej heller en kvinna. Däremot plastikkirurgar han fram en mycket snyggare och mer funktionell kvinna än den som lades under hans kniv. Precis vad som behövs för att kunna lura tre unga kåtbockar i sina respektive blodiga fällor.

Jag såg Frankenstein Created Woman samtidigt som det aktuella filmspanartemat var Kvinnlighet. Alltså var det i princip omöjligt att inte fundera lite över vad filmen säger om det svagare könet. För att börja lite fyrkantigt kan man konstatera att filmen kraschlandar Bechdeltestet, sin titel till trots.

Hämndmotivet blir dessutom uteslutande Hans, trots att Christina borde ha nästan lika mycket att vara upprörd över. Det är ju ändå hennes far som mördats och hennes älskare som felaktigt blivit dömd och avrättad. Och så förstås det ihärdiga nedhamrandet av attityden att en kvinnas verkliga värde ligger i hennes utseende. Ok, lite för att hon kan svinga en köttyxa också.

När Christina förvirrad vaknar efter Frankensteins kreativa ingrepp frågar ber hon i princip omedelbart om en spegel: ”I want to know what I’m like”. Med vitt uppspärrade ögon undrar hon sedan ”Who am I?”. Den lätt korkade medhjälparen doktor Hertz klappar flickbarnet på handen och svarar ”You’re a very lovely girl”. Jamen vad bra, då kan vi sova lugnt hädan efter… Vi kan också konstatera att så fort patienten är på benen övergår hon till att bli vetenskapsmännens piga.

Men man kanske inte ska förvänta sig allt för mycket i det avseendet av Hammer och det sena 60-talet. Det är emellertid inte det enda som felas Frankenstein Created Woman. Skräckregissörsveteranen Terence Fisher leker med ett par innovativa kameravinklar som är riktigt snygga, men vad hjälper det när scenografibudgeten tycks ha begränsat sig till ett par interiörer, en stadsgata samt en flitigt utnyttjad giljotin?

Inte heller Frankensteins funderingar på liv efter döden och energifält fungerar särskilt bra. Eller, de är snarare obegripliga. Trots att man skapat en tjockskallig side-kick i doktor Hertz, så att Victor tvingas förklara vartenda steg i processen blir det aldrig helt tydligt hur det är tänkt att funka. Vi får likt Hertz bara acceptera att det funkar.

Däremot kan jag inte låta bli att tycka att det är något visst med en vetenskapsman som ständigt utför sina experiment i väst och vit skjorta. Och även om Peter Cushings baron inte blir det minsta otäck har skådespelaren i sig själv en otvetydig närvaro med sin arroganta och lätt ironiska karaktär.