The witchesDen lilla byskolan har anställt en ny rektor och alla tycks nästan anstränga sig lite för mycket för att välkomna Gwen Mayfield till Heddaby. Detta gäller särskilt hennes arbetsgivare, syskonparet Bax. Lite märkligt är det förstås att Alan bara låtsas vara präst, men det vägs med råge upp av den förnuftiga och kraftfulla Stephanie.

En annan märklig sak är bybornas ogina inställning till den unga flickan Linda Rigg, hennes relation till Ronnie Dowsett och hennes farmor, ”granny Rigg”. Granny Rigg sägs ha bra hand med örter och det är detta faktum som gör henne huvudmisstänkt när mrs. Dowsett efter ett meningsutbyte med den gamla kvinnan blev sjuk förra året.

Nu är saken den att Linda, trots sina 15 år, tycks gilla att leka med dockor. Och eftersom Gwen, efter en traumatisk sejour i mörkaste Afrika, är välbekant med häxmagi blir hon mer än lite fundersam när man hittar en docka full med nålar och huvudet avhugget. Och på lasarettet ligger Ronnie Dowsett i koma…

Återigen en idyllisk liten engelsk by, återigen mörka stråk under ytan. The Witches överlever huvudsakligen på sina kvinnliga skådespelerskor, rollen som Gwen fylls av ingen mindre än Joan Fontaine. Själv blev jag faktiskt ännu mer förtjust i veteranen och före detta David Lean-hustrun Kay Walsh som spelar Stephanie Bax. Hon har en tyngd och pondus som påminner om Judi Dench.

Tyvärr saknas så många andra element av filmen att inte ens dessa två hjältinnor kan rädda den. Den är inte läskigt för fem öre, men det är å andra sidan nästan något jag slutat förvänta mig. Det blir väl uppenbart vartåt det barkar väl tidigt. Handlingen är lite rörig och det känns som om man slängt in en massa element utan att riktigt fundera över hur de ska hänga ihop. Alans prästinbillning existerar bara för att så frön till ett allmänt obehag och misstänksamhet. Gwens afrikanska erfarenheter gör henne förvisso bekvämt psykiskt labil, men exakt vilket syfte det ska tjäna blir heller inte riktigt klart.

Och även om Kay Walsh är imposant så det räcker en bit, räcker det inte för att rädda The Witches när man väl slänger in den moderna häxsamlingen (vilken också drar ut alldeles för länge på tiden). De deltagande byborna är av något outgrundlig anledning klädda i trasor, rejält skitiga och beter sig mest som ett gäng ultrabrittiska bybor som gör sitt bästa för att låtsas vara besatta men som egentligen skäms ögonen ur sig. Det blir helt enkelt väldigt fånigt och jag får en aning om vad The Wicker Man hade kunnat bli om ödet varit mindre välvilligt.

Som vanligt med de Hammer-filmer jag hittills sett finns dock en scen som funkar, vilken involverar en instängd katt och en till synes levande docka. Dessutom producerades lite ofrivillig humor när det ska repeteras skolpjäs och Linda inte vill spela en manlig karaktär (Galileo Galilei). Gwen förklarar tålmodigt att pjäsen måste innehålla en uppfinnare och ”hardly any girls invented anything”. Hur var det nu igen, Dead White Male History FTW?

Annonser