The Reptilealt. titel: Reptilen

The Reptile såg jag faktiskt redan förra året som en del av de Fjälliga fasorna, men den föll då bort på grund av sitt övernaturliga innehåll. Men det var då jag började känna att Hammer-boxen förtjänade uppmärksamhet. Häpp, Halloween-tema 2013.

***

Den lilla Conwallsbyn har drabbats av en hemsökelse som ortsborna kallar för ”the black death”. Mer korrekt skulle kanske vara ”the green death” eftersom de som trillar av pinn gör det med en distinkt grön ton i ansiktet. Möjligen ”the foaming death” eftersom de dessutom tenderar till att fradga rätt mycket kring munnen.

Ett av offren var Charles Spaulding och hans bror Harry (lätt igenkännlig tack vare den kvadratmeterstora portfölj som är uppmärkt med hans namn) tänker till en början bara bosätta sig i broderns charmiga Larkrise Cottage som nu blivit ledigt. Med sig har han sin unga brud Valerie. Men allt eftersom konstigheterna uppdagar sig i byn blir han mer och mer beslutsam om att ta reda på vad som ligger bakom det hela. Samtidigt stiftar Valerie bekantskap med deras närmaste grannar, den grinige Dr. Franklyn och hans vackra dotter Anna. Valerie kan bara inte förstå varför Dr. Franklyn är så hård gentemot sin dotter.

The Reptile går en klassisk skräckväg via ”primitive religions of the East”. Dr. Franklyn är nämligen teologie doktor och har spenderat en stor del av sitt liv på Borneo där han studerat en stam som tillber ormar. Man förstår ju rätt snart att den mörkhyade tjänare som faktiskt tycks styra hushållet har en stor näve nere i grytan, men The Reptile drar ut på avslöjandet i det längsta.

Historien krånglar inte till något i onödan, förutom alla halvkvädna visor från Dr. Franklyn och Anna förstås. Hon ber Valerie ömkansvärt att stanna i grannskapet, medan fadern med samma övertygelse försöker få det unga paret att flytta så långt bort de bara kan. Dessutom är det intressant att notera att både Harry och Valerie vid upprepade tillfällen försäkrar, respektive ber, att hon inte ska lämnas ensam, samtidigt som hon tycks vara rätt pigg på att springa iväg på egna äventyr.

Men trots att The Reptile öser på med misstänksamma ortsbor, vilka flyr som en man så fort Harry sticker in näsan på den lokala puben, misstänkta dödsfall och ännu mer misstänkta grannar blir det aldrig särskilt spännande. Däremot har man lyckats rätt bra med humorn hos karaktären Mad Peter (spelad av skotten John Laurie som två år senare skulle nå stor popularitet i TV-serien Dad’s Army) som försäkrar att han sitt namn till trots inte alls är galen, för att i nästa sekund skrika att de alla är ”dooooomed!”.

Scenen där Anna underhåller middagsgästerna med ett allt mer hysteriskt sitarspel och man snabbt klipper mellan närbilder på henne, hennes far och den outgrundlige betjänten (alla mörkhyade betjänter är outgrundliga) är ett undantag, vid detta tillfälle skapas en obekväm atmosfär bra mycket mer effektiv än de dramatiska dödsfallen.

Det man kan notera är inte bara de storymässiga likheterna (vilket även inkluderar den flammande avslutningen) till The Plague of the Zombies, utan att Harry och Valerie tycks ha lyckats bosätta sig i exakt samma Cornwallby som ett okänt antal år tidigare hemsöktes av zombies. Förklaringen är naturligtvis den mest prosaiska: The Reptile filmades back-to-back med The Plaugue of the Zombies. Av samma regissör, John Gilling. Some Cornish villiages just can’t seem to catch an effing break…

The Reptile river av sin historia utan att göra saker och ting mer komplicerade än nödvändigt, de övernaturliga elementen hålls på en relativt vettig nivå. Det är framförallt på slutet filmen börjar sticka iväg en smula och man skulle eventuellt kunna ifrågasätta närvaron av en bubblande och ångande svavelkälla i källaren på en till synes helt vanlig engelsk herrgård. Å andra sidan hade ju samma herrgård tidigare innehållit ett litet voodoocentrum, så varför inte? Tyvärr blir resultatet att spänningen är genomsnittlig. Se The Reptile för en rätt innovativ pre-Voldemort-sminkning, inte för att bli skrämd.

Annonser